Missing Luna

Kapitel 29 - Det skumma telefonsamtalet

Jösses, jag vet inte varifrån alla läsningar kommer ifrån. Mitt mål var 1K men nu har det stigit ända upp till 7K :')

Jag tycker personligen om det här kapitlet, men jag vet ju då inte vad ni tycker.

Kommentera och rösta om ni vill, det betyder mycket för mig (:

Jaja, här kommer kapitel 29! ❤️

Jim skjutsade hem mig några timmar senare och största delen av kvällen rullade på som vanligt. Medan jag skopade upp glass ur en stor glassburk försökte jag ta igen lite av det skolarbete jag missat under de senaste dagarna.

När man blir tvungen att göra allt på en gång känns det som om arbetet aldrig tar slut. Det känns som att försöka pumpa vatten ur en stor sjö medan regnet öser ner.

Jag stänger Franska boken och staplar upp den i den hög jag sorterat allt färdigt arbete. Med en suck drar jag fram min röda matte bok och gräver fram en miniräknare ur skrivbordslådan.

Gud, jag har inte lust att räkna trigometri just nu. Ärligt talat har jag aldrig lust att räkna trigometri, eller någon annan form av matte. Ibland längtar jag tillbaka till den tid i lågstadiet man fick räkna två plus två.

Ah skit, nu skrev jag fel också — var är mitt suddgummi?

Jag drar ut skrivbordslådan och letar bland alla skrynkliga papper. Längst under hittar jag ett litet avbrutet sudd som jag en gång i tiden trycket en vass penna igenom. Plötsligt fångar en röd lapp, som ligger bland alla andra papper min uppmärksamhet.

Amelias lapp.

Hennes föräldrar borde ha ringt polisen vid det här laget och sökpatruller måste leta efter henne för fulla muggar. Jag önskar att jag visste var hon var.

Amelias telefon, som inte gett ifrån sig ett ljud ligger bredvid min på skrivbordet. Om jag bara kunde öppna den. Om jag bara visste vad hennes kod var skulle det underlätta rejält.

Jag ger ifrån mig en djup suck, skjuter undan tanken på Amelia och återgår till trigometri. Först suddar jag ut talet jag skrivit fel, skriver in formeln, plockar in de rätta siffrorna och börjar sedan knappa på miniräknaren.

"Larissa, du får komma ner och äta nu!" ropar Maria från nedervåningen några minuter senare. "Maten står på bordet!"

Jag ropar ett hastigt svar åt henne och reser mig sedan från stolen jag redan suttit på ett par timmar. En paus från allt arbete är verkligen nödvändig.

Då jag kommer ner för trapporna sitter hela familjen samlad runt bordet. Maria och John äter varsin portion pastasallad tillsammans med rågbröd med ost och paprika som pålägg.

Oscar sträcker sig överdrivet över bordet och lassar en stor mängd kycklingvingar på sin talrik. Kevin käkar kycklingvingarna med händerna och har blivit helt sörjig runt munnen. Han har ätit kycklingvingar med händerna ända sedan han var liten och pappa visade honom det. Något som mamma blev väldigt sur på eftersom hon aldrig fick slut på det.

Jag sätter mig vid bordet och börjar plocka kycklingvingar åt mig.

"Vart for du idag?" säger Kevin mellan tuggorna. "Jag såg att du rusade iväg från skolan."

"Jag hade håltimme", ljuger jag och rycker på axlarna.

"Det hade du inte alls", påpekar Maria. "Jag pratade faktist med din lärare Tomas och han sa att du gav dig iväg mitt under lektionen."