Missing Luna

Kapitel 11 - Vreden håller vakt

Ilskan bubblar inuti mig. Jag kan inte förklara det. Det är som om jag inte kan kontrollera den. Jag känner mig som ett monster som bara vill döda. Jag vill döda. Mina nävar skriker efter att få slå till något. Mina käkar är hårt är sammanbitna. Jag vill krossa. Jag vill bita och strypa.

Jag vill mosa honom. Jag vet inte ens vad hans namn är. Det enda jag kan se framför mig är hans döda kropp. Jag kan se mig själv hugga honom med en kniv flera gånger i bröstet. Jag kan se mig själv riva honom i bitar. Jag vill strimla honom, steka honom och mata mössen med hans inälvor.

"William!" den plötsliga utropningen får mig att vakna upp till verkligen. Jag befinner mig i ett av de gamla klassrummen. Alla pulpeter är omkull välta och flera stolar är söndersparkade. Det är jag som har gjort det. Jag vet inte varför. Jag är inte galen. Det försöker jag intala mig själv.

"William!" hör jag igen. Rösten kommer utifrån klassrummet. "Jag hörde vad du gjorde!" jag inser att det är Jim Boyds röst.

"Och varför bryr du dig?" jag känner igen den andra rösten också. Den tillhör killen som knuffat till mig i matsalen.

"Om du nånsin rör henne igen..." Jim låter rasande.

"Så vadå?" säger killen spydigt. "Hon är inget att ha."

"Det spelar ingen roll!" fräser Jim. "Du har ingen aning om vad jag är kapabel av!" det låter som om han spottar ur sig orden. "Om du rör så mycket som ett hår på hennes huvud ska jag se till att du får sota i helvetet!" Rösterna tynar långsamt bort och jag kan inte längre höra vad de säger.

* * *

"Larissa!" hör jag Amelia ropa i när jag kommer gående i korridoren en timme senare. Hon springer fram till mig. "Herregud, hur är det?"

Jag har lust att ropa rakt ut och riva sönder hela skolan. Mina höga andetag ekar i mitt huvud. Jag kan inte kontrollera dem längre. För en senkund får jag lust att smälla till Amelia. Jag kan inte hindra tanken.

"Larissa?" Amelia ser nästan skrämd ut. "Är du okej, vad är det som händer?"

"Jag vet inte!" ropar jag och Amelia ryggar förskräckt tillbaka. "Jag vet inte vad som händer med mig!" Min röst är gäll och ekar i den tomma korridoren.

Amelias ögon ser vettskrämda ut och hon backar ett steg. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om jag skrämmer livet ur henne. Mina ögon gräver sig djupt in i hennes.

"Sluta!" utbrister hon. "Vad du än gör, sluta!"

Jag kan känna rädslan blixtra runt omkring henne. Jag kan känna hur snabbt hennes hjärta slår. Jag hör varje slag.

Plötsligt är det som om en våg sköljer över mig. Lusten att attackera försvinner och mina andetag blir regelbundna.

Jag vet inte vad som flög i mig, och jag kunde inte stoppa det.

"Amelia", andas jag. "Jag är jätte ledsen."

Hon stirrar fortfarande fasansfullt på mig. Hennes ögon är fyllda av skräck och hennes mun är vidöppen. Hon rör sig inte inte ur fläcken.

"Du", säger hon som en flämtning. "Du är galen!" säger hon, backar några steg och vänder sedan på klacken.

Jag ser hennes gestalt försvinna och står ensam kvar i den tomma korridoren. Jag kan höra mina egna hjärtslag slå. Då jag vänder på huvudet möter jag plötsligt Jim mörka blick. Hans ögonbryn är rynkade och han stirrar på mig. Han ser... besviken ut. Som om jag just gjort något hemskt. Han har samma blick som pappa brukade ha före han skällde ut mig för att ha gjort något dumt.

Jim måste ha sett alltihop.