Missing Luna

Kapitel 21 - När sanningen kommer fram

Jim sitter avslappnat framåtlutad på en stock mitt emot mig och rör om i den sprakande brasan men en lång träpinne.

Jag hade fått låna en gammal, ful jacka med repor i tyget av Hanna. Den värmer inte särskit mycket. En kylig vindpust får mig att huttra till och jag lutar mig närmare elden för värmens skull. De orange och gula lågorna lyser upp den annars beckmörka platsen mitt i skogen.

Vinden leker i mitt hår och får det lilla huset bakom oss att knaka på ett kusligt sätt. Det får mig att bli påmind om alla skräckfilmer jag tittat på.

Någon meter från mig ligger den döda hjorten dränkt i sitt eget blod. Den är obehaglig att titta på. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig om hur det vore att dö, hur det vore att inse att slutet är kommet och att det inte finns något du kan göra åt det. Föreställ dig att du tänkt ditt livs sista tanke, tagit ditt sista seg, ditt hjärta har slått sitt sista slag och du har sett världen för allra sista gången...

Hanna kommer gående ut ur skogen med famnen full av kvistar som hon sen släpper ner bredvid brasan och staplar upp i en prydlig hög.

Jim reser sig från stocken och tar fram en stor fickkniv, som han sedan fäller upp. Han sjunker ner på knä bredvid den döda hjorten och hugger kniven i djupt in i dess kött. Jag blir tvungen at titta bort.

Hanna rör om i brasan med en klabb som hon senare kastar in i lågorna. Röken från elden ändrar riktning och ryker rakt mot mig. Röken får mig att börja hosta och jag försöker irriterat vifta bort den med handen.

Hanna slänger i fler vedträ i brasan och sätter sig sedan bredvid mig på stocken. 

”Var ska jag börja?” säger Jim några minuter senare då han satt sig på stocken mitt emot mig igen. Han håller en lång grillpinne, med en liten köttbit intryckt på spetsen, ovanför lågorna. Köttet hade han skärt bort från hjorten och nu försöker han grilla det.

”Lunan”, föreslår jag. Jim sa att jag var en sån och jag vill desperat veta vad det är.

”Du måste börja från början”, säger Hanna bredvid mig.

”Vilket början?” frågar Jim och vänder på sin köttbit över brasan. ”Larissas början, eller flockens början?”

”Larissas början”, svarar Hanna.

Jim nickar och funderar en stund. ”Kvällen bilolyckan inträffade”, börjar han. ”Jag var i närheten och såg alltihop. Bilen var kvaddad och ni satt helt orörliga i den.” Han tar ett djupt andetag. ”Ni var... döda.”

Jag tittar spänt på honom. Hans ansikte lyses upp av eldens lågor och hans ögon blänker.

”Jag vet inte varför,” fortsätter han, ”men jag drog dig ut ur bilen, Larissa.”

Nu är det bekräftat. Jag minns att Hanna nämnde något sånt under deras korta samtal jag tjuvlyssnat på.

”Jag.... väckte liv i dig”, säger Jim och stirrar in i brasan. ”Fråga inte hur det fungerar”, han möter min blick det rycker i hans mungipor, ”för jag vet inte själv.”

Jag minns att något nosat på mig. Jag minns de snabba stegen i snön och jag minns den svarta vargen stå och iaktta mig bland träden. Det var Jim jag såg. Jim Boyd.

”Det finns en myt om att endast Lunor kan bli uppväckta från det döda”, fortsätter Jim. ”Jag antar att den är sann.” Han stirrar in i elden igen. ”Jag började noga följa med vad du gjorde. Om du var en Luna skulle du skifta och jag väntade spänt på det. Det är ens plikt enligt de gamla flockreglerna att skydda Lunor. De får inte dö före...” han hejdar sig plötligt och byter en menande blick med Hanna.