Missing Luna

Kapitel 26 - Rendall nationen

Jösses, tack för snart 5K! Det trodde jag faktist aldrig att jag skulle få :3

Okej så innan ni läser det här kapitelt så vill jag gärna säga att nu kommer min berättelse skilja sig ganska mycket från alla andra varulvsberättelser (eller de jag läst iaf.)

Varför jag gör det så är för att jag vill göra berättelsen lite mer modern hihi ^^

Kommentera gärna! Jag älskar då folk slänger kommentarer lite här och där! ;) Om du har lust kan du också rösta hehehe

Kapitel 26, nu kör vi igång med det!

”Jim?” säger jag medan han svänger ut på motorvägen. Han kör fortare än tillåtet, som vanligt.

”När bestämde du dig för att du bryr dig, som du uppenbarligen gör nu?”

Jim drar drar upp mungiporna så hans snyggt reglerade tänder blottas för några sekunder.

”Så du lade märke till det va?” säger han lugnt, med blicken fastspänd på vägen. ”Jag tänkte på vad du sa i det där telefonsamtalet tidigare idag”, fortsätter han. ”Och du har rätt. Jag har klagat väldigt mycket på dig. Jag antar att jag alltid sett dig som ett... redskap istället för en person med åsikter och känslor. Jag har aldrig uppskattat dig som en person och jag ber om ursäkt för det.”

Det sårar mig nästan att höra att han... skit samma. Jag skakar bort tanken och drar istället på munnen.

”Så nu har du skuldkänslor och känner att du måste hjälpa mig.”

Jim skrattar lågmält till.

Jag drar lite på munnen igen och tittar ut genom fönstret. Jim kör förbi ett antal bilar på motorvägen och svänger efter någon minut ut på en mindre väg. Här börjar en tät skog på båda sidorna av vägen.

Då kommer jag att tänka på Rendall nationen, dit vi är påväg. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Kommer det vara små kojor i skogen gjorda av kvistar, mossa och gräs? Eller bor Rendall medlemmarna i typ träkojor? Tanken på att Jim skulle bo i en liten träkoja får mig nästan att skratta till.

Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag är en varulv. Varför jag?

Har jag alltid varit en varulv utan att veta om det?

”Jim?” börjar jag. ”Hur... hur blir man en varulv?” frågar jag dumt.

Jim möter inte min blick. ”En varulv?” säger han, fullt fokuserad på vägen. ”Man blir inte en varulv. Man föds till en.”

Jag funderar en stund. Om man föds till en varulv... Mamma och pappa hade aldrig sagt något om varulvar till mig. Var de också varulvar i hemlighet?

Jim verkar kunna läsa mina tankar.

”Larissa,” säger han, ”du är född till varulv.”

”Varför berättade mina föräldrar aldrig om för mig att jag är en varulv?”

”För att...” Jim biter sig i läppen. ”Åh, Gud... jag trodde att du redan visste om det här...”

Jag tittar frågande på honom. ”Vadå?”

”Dina föräldrar... de...” Jim tvekar. ”Larissa, de är inte dina biologiska föräldrar.”

Jag stelnar till. Det känns som om en våg kallvatten sköljs över mig och jag får inte fram ett ord. Först vill jag neka det Jim säger men sedan inser jag att det förklarar varför jag är det jag är. Mitt hjärta börjar slå fortare och jag kan känna hela kroppen hetta.