Missing Luna

Kapitel 46 - Ett slut och en början

Mörkret ligger åter över Woods nationen. Midnatt nalkas. Jag blickar ut över torget genom fönsterrutan. En enorm folkmassa har samlats för att bevittna offerceremonin. De är all glada, hurrar och tjoar öven om detta egentligen är en dyster tillställning. En gång för alla ska Marroxförbannelsen brytas. Den sjuttonde Lunan kommer offras.

Asena går långsamt genom gången som bildats i folkmassan. Hon håller blicken sänkt mot marken och rör sig graciöst framåt. Alla ser nyfiket på den vita vargen.

Hon är inte rädd för döden, men hon är rädd för att inte hinna leva sitt liv tillräckligt. Det hinner hon aldrig göra. Hur mycket hon än tidigare försökt ska hennes liv fortfarande sluta när det precis börjat. Hon är en förebild till mig. Jag beundrar hennes mod, hur hon faktist lägger andra före sig själv.

"I snart fyrahundra år har förbannelsen vilat över vårt folk", ekar Alfans röst över torget. "Vi underkastar oss den fulla månen, förvandlas till vargar mot vår egen vilja. Förbannelsen ställer till med stort kaos. Vi har varit tappra. Vi kedjar fast oss för att hindra oss själva från att döda varandra. Men nu är det dags att slänga iväg våra kedjor och skrota månkamrarna! Efter alla Lunors uppoffringar ska förbannelsen få ett slut."

Asena når vid det här laget fram till Alfan. Hon förvandlar sig till människa och vänder sig mot folkmassan, som med spända blickar ser på henne. Jag kan inte se hennes ansiktsuttryck från mitt fönster, men i mina tankar är hon lika lugn som alltid.

"Jag är den saknade Lunan", börjar hon. "Jag är den sista efter alla sexton Lunor före mig, och våra krafter kommer utplåna Marroxförbannelsen för evigt. Vi har blivit givna månens krafter. Tillsammans är vi en!"

"Tillsammans är vi en!" ljuder folkets röster över torget.

Alfan förvandlar sig till sin varg och sänker sitt huvud framför Asena. Folkmassan följer hans exempel. På mindre än fem sekunder har folket övergått från människor till vargar. De sänker sina huvuden för att hylla Lunan, och efter Alfans inledande yl mot natthimlen börjar hela nationens vargar yla. Varghuvuden höjs mot stjärnorna och månen medan djurens magiska toner harmonierar varandra. Det är en hyllande sång som varar i flera minuter. Det vackra och mäktiga ylandet måste höras på flera mils avstånd.

Alfan har förvandlat sig tillbaka och nu håller han en helig kniv med långt blad i handen. Han närmar sig Asena med långsamma steg. Styrkan i vargarnas yl förstärks när Alfan höjer kniven och den blänker till i månens ljus.

En tår rinner ner och faller från mina kinder.

* * *

Nu är hon en ängel.

Förbannelsen är bruten en gång för alla.

Det här är Asenas tragiska slut. Men det är bara en början på min egen historia. Vad som än händer från och med nu tänker jag hålla mitt löfte till henne. Jag ska leva för henne, för det är en gåva till mig, livet. Jag ska i evighet minnas henne, och om jag någonsin får chansen att göra det hon gjorde tänker jag ta den.

Vinterns sista snöflinga har smält. Sommaren är påväg. Solen strålar ovanför mitt huvud där jag sitter på den ensamma parkbänken. Fåglarna kvittrar muntert i träden. Jag andas in den friska vårluften och njuter av stillheten. Jag kisar upp mot den molnfria himlen, upp mot oändligheten.

En långt tid har gått sedan mina föräldrars död. Så mycket har hänt, så mycket har förändrats. De kanske finns där uppe någonstans, kanske kan de höra och se mig. Kanske kommer de alltid vaka över mig tills den dag då vi möts igen. Man kan aldrig vara säker. Man kan aldrig veta.

En kylig vindpust sveper förbi mig och mitt ljusa hår fladdrar till. Grönskans doft fyller min näsa. En gestalt uppenbarar sig i mitt synfält.

Han kommer emot mig.

Jag brister ut i ett leende. En härlig känsla fyller mig från topp till tå, och jag springer fram för att möta honom. Jag kastar mig över halsen på honom och han skrattar. Ett skratt som jag inte hört på en så lång tid att jag nästan hunnit glömma hur det låter.

"Äntligen", säger jag intill hans öra och mina armar runt honom stramar. "Du är tillbaka. Jag har saknat dig."

"Jag har saknat dig också", svarar Jim Boyd och jag känner den varma andedräkten mot min hals. Jag släpper greppet om honom och ler medan mina ögon lyser av stålande lycka.

"Det är ett mirakel att vi lever båda två."

"Hur länge har du vetat?" frågar han med rynkade ögonbryn. "Att du inte var Lunan?"

"Inte mycket längre än dig", mumlar jag, och sedan berättar jag ytligt om mitt möte med Asena. Han nickar.

"Förlåt", säger han sedan. "För allt missförstånd."

"Det är okej", försäkrar jag honom.

"Hatar du mig inte nu?" frågar han. "Efter allting som hänt?"

"Det är okej", upprepar jag milt och tar hans händer i mina. "Det är dags att lägga allt bakom oss. Det som hänt ligger i det förflutna och vi kan inte längre ändra på något. Det ända vi kan påverka är vår framtid, så lova mig en sak, Jim."

"Vad som helst."

"Inga fler lögner. Jag är trött på att inte känna till hela sanningen och att inte veta vem jag kan lita på."

"Inga fler lögner", instämmer han och kramar om mina händer. "Jag ska berätta allt du vill veta. Detsamma gäller dig." Han ler mot mig och blottar sin perfekta vita tandrad.

Jag ler tillbaka och vi ser in i varandras ögon en lång stund. "Det är slut. Allt är över. Är det här vårt lyckliga slut?" säger jag lågt.

"Det är vår lyckliga början", ler han. "Jag trodde det var slutet för oss båda, men nu kan jag istället se framtiden byggas upp bit för bit."

Jag lägger armarna runt han hals. "Jag kan knappt vänta tills vi är ute ur den här nationen för gott."

Och så möts vi en en kyss. Han har en alldeles speciell effekt på mig. Det känns som om kyssen varar för evigt, och jag drömmer mig bort till en annan plats där det bara finns han och jag.

"Så vad väntar vi på då?" viskar han lekfullt. I nästa sekund böjer han sig hastigt ner och griper tag om mina ben. Jag hinner knappt reagera innan han lyft upp mig över sin axel. Jag skrattar till, och han snurrar runt med mig tills mitt huvud är alldeles snurrigt och mina magmuskler gör ont av skratt.