Här kommer det känslosammaste kapitlet jag någonsin skrivit! ❤️
Jag är orolig. Den senaste timmen har jag suttit på samma stol och nervöst väntat på besked från läkarna. Väntrummet är nästan tomt. Jag sitter stelt, utan att röra mig och bara stirrar ner på mina knäppta händer i famnen. Det finns inget annat att se på.
Tiden står nästan stilla. Mina ögon glider då och då upp mot klockans visare, som inte ser ut att röra sig över huvud taget.
Jag drar en stel hand genom håret för att få bort slingorna ur ansiktet och försöker sedan hitta en bekvämare sittposition. Mina handflator svettas, så jag blir emellanåt tvungen att torka av dem på jeansbyxorna.
En yngre dam i en lång, vit rock dyker snart upp. Hon meddelar mig om att Jims skador inte är så allvarliga. Men sedan tillägger hon att han på grund av intag av stark alkohol inte är i bra skick för tillfället. Därför rekommenderar hon inte att jag träffar honom nu. Hon säger att han kommer tillbringa natten här, men skickas hem i gryningen.
"Jag önskar att få träffa honom ändå", envisas jag.
"Tyvärr kan jag inte låta dig..."
"Jag förde hit honom för fan. Låt mig träffa honom!" Jag bryr mig inte ens om att vara artig. Förlåt, men jag är mycket desperat just nu.
Den unga kvinnan harklar sig nervöst. "Jag beklagar. Är du hans vän?"
"Mate."
"Å, ursäkta mig så mycket!" säger hon hastigt. "Så dumt av mig att inte fråga vem du var. Naturligtvis måste du få träffa honom. "Vad var namnet?"
"Larissa Ahlin."
"Givetvis, följ med mig."
Jag traskar efter henne några minuter innan hon sedan stannar framför en stängd dörr, låser upp den och låter mig gå in.
I det lilla rummet finns en enda säng och på den ligger en sovande Jim. Jag går fram, sjunker ner på den mjuka madrassen alldeles intill honom och när kvinnan från dörröppningen frågar om jag tänker stanna kvar över natten ger jag henne ett jakande svar. Jag ser inte på henne då hon lämnar rummet och låser dörren efter sig, för min blick kan inte slitas från Jim.
Hans ansikte är nu rent och all blod som tidigare runnit från hans näsa är borttvättad. Det lilla såret i läppen är mycket mindre än vad det tidigare sett ut att vara. Jag kan ana ett blåmärke ta form på kinden.
En del av mig, och jag vet fortfarande inte hur stor den delen är, vill bara tycka synd om honom. Den vill inte låtsas om det som hänt och det han gjort. En del av mig vill fortfarande ha honom.
Men den andra delen, den jag känner dominerar den anda, vill smälla till honom hårt på käften. Han ligger här, sårbar och oförmögen att försvara sig. Jag vill hata honom, göra allt för att förstöra honom. Men jag vet att jag aldrig skulle kunna skada honom. Han är alldeles för viktig för mig. Vid närmare eftertanke har han redan fått va han förtjänar.
Men, varför i hela världen ville William skada honom då? Jag hade på klart att de två samarbetade med varandra. Blev de osams helt plötsligt? Fast, om jag ska säga sanningen lät det inte direkt så på William. De saker han hävt ur sig under den korta tiden visade inga tecken på att de någonsin samarbetat.
Jim kanske inte samarbetar med just William, utan med de andra i Woods nationen. Det låter mer troligt. Varför i all världen skulle William och Jim samarbeta? Nu känner jag mig nästan dum. Jag menar, jag har aldrig ens sett en normal konversation mellan dem. Alltid är de osams.
KAMU SEDANG MEMBACA
Missing Luna
Manusia SerigalaLarissas liv förändras drastiskt efter att hon får bevittna sina föräldrars tragiska död. Den mystiske Jim Boyd dyker upp och hon är övertygad om att han döljer något. Snart uppsnappar hon konstiga samtal som får henne att ifrågasätta allt. Vem är d...
