Missing Luna

Kapitel 24 - På verklighetens vågor

Jag vill tacka er för mer än 4K läsningar! :) Sorry för att jag inte uppdaterat på jätte länge... 

Jag har haft de senaste veckorna fullspikade med prov, förhör och annat sånt trevligt.

Kommentera gärna vad ni tycker, jag tål kritik.

Japp nu ska jag sluta tjabbla, här kommer Kap 24.

Verkligheten slog emot mig som en betongvägg. Hela följande dag låg jag hemma min i säng och mådde illa. Jag hade vaknat med gårdagens kläder på mig och jag drog genast av dem innan jag kröp tillbaka under täcket. Moster Maria hade kommit in i mitt rum och frågat om jag jag var okej. Jag hade bara mumlat något ohörbart och sedan dragit täcket över huvudet.

Jag mindes inte ens vad som hade hänt. Det kändes som om minnet av gårdagen bara var fylld av hål. Det saknades bitar i mitt minne och de bitarna var förevigt borta. Hur jag än försökte anstränga mig kom jag inte ihåg.

En blond tjej i min ålder hade kommit upp till mig när jag just stigit ut ur Jims bil och hon tog mig till en bar i närheten. Hon hade sagt till mig att hennes pappa ägde hela skiten och att det skulle vara lätt för mig att komma in som minderårig. Jag ville bara fly från verkligheten några timmar, så jag gick med på att följa med. Jag minns att jag hade tagit några glas Tequila och några andra drinkar jag inte kommer ihåg namnet på. Sedan minns jag inget mer. Jag minns inte hur jag hamnade i min säng.

Maria hade kommit in med mat senare på eftermiddagen och jag förväntade mig att hon skulle be mig förklara varför jag varit borta i två dygn, och slutligen kom hem riktigt full. Men det gjorde hon inte.

”Man är bara ung en gång”, hade hon sagt till mig. ”Man ska ta vara på ungdomen så länge man kan. Det är den mest spännande åldern i livet. Larissa, du är smart nog att inte bli beroende av Alkohol, eller börja ta droger. Jag litar på att du inte gör det, och därför är jag villig att släppa ut dig om kvällarna. Men du måste se till att du alltid kommer hem igen. Rätt som det är sover du ute på gatan i den smällkalla vintern och det vill jag inte. Du kan ringa mig fast mitt i natten och jag lovar att jag kommer efter dig var du än är.”

Maria hade tankspritt dragit på munnen innan hon fortsatt.

”Jag var en själv riktig partymänniska som ung. Det var alltid jag som fick skäll av föräldrarna som inte alls förstod sig på mig och jag klassades som 'oförståndig'. Din mamma, hon var mera försiktig av sig och jag trodde att du var mera lik henne. Ella var den snälla systern, den föräldrarna kunde lita på. Nu förstår jag naturligtvis vad de menar. Larissa, vad du än gör, se till att du tänker efter två gånger. Använd förståndet och gör inget dumt. Vad som helst kan hända och jag vill inte att något brutalt händer dig. Du är en så bra tjej och du är värd ett bra liv. Respektera dig själv och andra.” Hon hade lett och smekt mig på kinden. ”Du har tur som har en så snäll vän som... vad hette han nu igen... Jim?” Med de orden hade hon lämnat mig ensam igen och stängt dörren efter sig.

Jag hade ett svagt minne av Jim instiftat i huvudet. Det var han som hade tagit mig hem igen.

Han hade förresten ringt mig på eftermiddagen.

”Larissa”, hade han sagt efter att jag tryckt på samtalet. ”Hur är det?”

”Inget vidare”, hade jag svarat.

”Det kan jag förstå.”

”Du, Jim”, hade jag svagt mumlat medan jag satt mig upp i sängen och lutat ryggen mot väggen. ”Jag är ledsen över det som hände.”