Missing Luna

Epilog

Videon är något jag snabbt rörde ihop en kväll. Den har egentligen ingen större mening, men lite kul ändå :) Några klipp har jag snott från filmen "Blood and chocolate", för er som undrar :)

Gravgården ligger stilla under den varma, tisslande vinden, som känns len mot min hud. Solen står högst upp på himlen och strålar sitt varma sommarsken. Gräset är nyklippt. Det doftar grönska. Gruset under mina fötter knastrar under mina skor.

Jag håller två små buketter röda rosor i min hand medan jag traskar längs gången mellan gravstenarna. Röda rosor har alltid varit mammas favoriter. Hon älskade dem och glömde aldrig bort att sköta om den lilla rosrabatten vi hade på gården.

Jag stannar framför två ljusgråa gravstenar gjorda i granit. Vita, eleganta bokstäver finns inristade på stenenarnas yta.

ELLLA AHLIN                       PETER AHLIN

Född 21 April 1971            Född 7 Februari 1969

Död 16 Januari 2015        Död 16 Januari 2015

Jag läser orden långsamt om och om igen. De var inte mina biologiska föräldrar, men de var de bästa föräldrarna jag någonsin kunnat önska mig. De hade sina orsaker till att ta hand om mig, men svaret på den gåtan förblir tillsvidare olöst.

Det har hänt så mycket sedan den 16 Januari att det är svårt att förstå. Jag har kastats in i en helt okänd värld och blivit en del av den. Inget är längre som det en gång var, inte ens jag själv. Om det är något livet lärt mig är det att uppskatta även de minsta sakerna, för en vacker dag kommer de kanske vara borta, och det är först då man förstår dess sanna värde.

Jag böjer mig ner och lägger rosorna på plats vid stenarna. Den blomstrande röda färgen pryder stenarna på ett vackert sätt. Jag ler för mig själv, låter blicken långsamt glida från stenarna upp mot den ljusblå himlen. Ibland undrar jag vad mina föräldrar skulle tycka om mig om de såg mig nu. Skulle de klappa mig på axeln eller kritisera mig? Bara gudarna vet.

Jag har aldrig varit direkt mänsklig, det vet jag nu. Jag har alltid varit en del av naturens olösta mysterier, en varulv. Den delen har alltid funnits inom mig, jag har bara inte vetat om den. I mitt hjärta vet jag nu att jag tillhör den här mirakulös världen.

"Jag trodde nog att jag skulle hitta dig här", hörs Amelias röst bakom mig.

Jag svänger mig och får se henne stå några meter ifrån mig. Ända sedan vi lämnat Woods nationen har hon varit på väldigt gott humör. Kanske för att hon inte behövt förlora sin bästa vän till en förbannelse.

Hon ler ett brett leende som räcker sig ända till de bruna, varma ögonen. Hennes mörka hud och svarta hår blänker i solskenet. Den korta jeanskjolen hon har på sig täcks nästan helt över av en lös, gul skjorta prydd med blommigt mönster. På fötterna bär hon rosa flipflops, och jag blir förvånad över att jag inte hört henne komma gående med dem.

Jag ler tillbaka mot henne. "Jag ville ta farväl", säger jag.

Vi kommer resa längre söderut för att finna ett lämpligt bosättningsområde, ett revir. Det är där vår egen flock kommer bildas. Vår flock, där vi kommer leva resten av livet.

Jag har redan tagit farväl av moster Maria och min bror Kevin. De tror jag kommer byta skola och bo på internat, men i verkligheten kommer jag leva i en helt annan värld än dem. Jag kommer vara en del av något de inte har en aning om.

"Naturligtvis", kvittrar Amelia. "Gilbert och Jim väntar på oss vid skogsbrynet."

Gilbert. Det är inte ofta ett mateband slås mellan en människa och en varulv, men jag har aldrig sett ett band så starkt som mellan Amelia och Gilbert Adkins. Gilbert är killen Amelia träffade under sin tid som fånge i Woods fängelsehålor. Det var han som berättade för henne om varulvarnas värld. Jag misstänkte svagt redan första gången jag såg dem tillsammans i fängelsehålorna att det fanns något speciellt mellan dem. När Gilbert frigavs två månader efter Jim blev det helt klart att det fanns ett mateband mellan honom och Amelia. Jag vet inte hur det är möjligt. Amelia verkar i alla fall lyckligare än någonsin, och om är lycklig är jag också det.

Jag ger mina döda föräldrar en sista blick, ett sista farväl, och sedan följer jag efter Amelia. Vi tar stigen genom skogen, den väg jag kommit ifrån, och efter en tio minuters vandring är vi framme vid den plats varifrån vi kommer ge oss av.

Jim sitter i skuggan av ett träd med ryggen avslappnat stödd mot stammen. Han snurrar förstrött en fickkniv mellan fingrarna några sekunder innan han kastar iväg den så det vassa bladet träffar en björkstam några meter bort och borrar sig in i den vita barken. När han ser oss komma gående reser han sig upp och hämtar upp kniven.

Jag går fram till honom.

"Är du redo?" frågar han med ett snett leende på sina läppar. Han fortsätter snurra kniven mellan fingrarna utan att släppa blicken från mig. Jag blir orolig att han snart inte har några fingrar kvar, så jag tar hans händer med mina och låter kniven falla till marken.

"Så redo som jag någonsin kan bli", svarar jag. "Är vi klara att ge oss av?"

"Snart. Gilbert fixar de sista grejorna."

"Okej." Jag drar på munnen och ser runt mig i den gröna skogen. "Vet du, det här beslutet kommer förändra våra liv för alltid. Jag kommer lämna mitt hem, mitt gamla liv och du kommer lämna hela din flock bakom dig. Framtiden är nu ett enda mysterium."

"Ja, det är det", instämmer Jim. "Vårt mysterium."

Mina läppar dras upp över tänderna, jag slänger armarna runt hans nacke och kysser honom.

"Ska vi hinna ge oss iväg innan ni två äter upp varandra?" flinar Gilbert som nu kommer gående. "Det tvivlar jag nog på."

Jag släpper motvilligt greppet om Jim och ser åt Gilberts håll. Han har en ryggsäck fastspänd över ryggen och ser mer än beredd ut.

"Amelia kommer möta oss där", förklarar han. Sedan slänger han sig framåt i en dykande rörelse och förvandlar sig till en stor, rödbrun varg.

Jim och jag spänner också fast ryggsäckarna och sedan skiftar vi också. Jag tar sats från marken och förvandlar mig innan jag mjukt landar på marken igen. Min nos höjs mot himlen. Jag tar ett djupare andetag och i nästa sekund släpper jag ut ett högt yl. Det är vår startsignal.

Både Jim och Gilbert ansluter sig. Sedan bär det av. Tassarna börjar trumma mot markytan när vi springer. Vinden fläktar i pälsen, och varje rörelse vi gör är ett steg närmare friheten.

Varje historia har sitt slut. Men i livet är varje slut bara en ny början. Det här är mitt liv, min historia och så vitt jag vet är det begynnelsen av något stort.

Missing Luna är avslutad! Herreguuuud D:

Gilbert och Amelia är något jag hela tiden tänkt mig, men nu känns det lite som om det kommer rätt snopet fram här. Jag vet inte. Lite för plötsligt? Hur som helst tycker jag hon också förtjänar ett lyckligt slut haha :)

Dags att bomba kommentarfältet med känslor, okej? Och ta hand om er vänner! Puss och kram!<3

//Sectress