Missing Luna

Kapitel 42 - Efterlyst

"A-Amelia?" stammar jag förbluffat när jag genom bilrutan får syn på en elegant tjej med korpsvart hår och mörkhyad hud. Jag följer henne med blicken när vi kör förbi. Först tror jag att jag ser i syne, men sen blir jag helt säker. "Herregud! Stanna bilen!"

Jack lägger en förvånad blick på mig. "Varför det?"

"Jag såg just Amelia! Hon stod ju där!" Jag vrider på mig i sätet och ser bakåt mot den plats jag fått syn på henne.

Det går inte att ta fel på den tjejen. Inte hon med den kurviga kroppen och det vackra håret, fladdrandes i vinden som vilken schampo reklam som helst. Amelia står samtalandes med en annan tjej i samma ålder. Jag rynkar ögonbrynen av förvåning. Vad i helsike gör Amelia i Rendall nationen?

"Vem är Amelia?" undrar Jack.

Jag förklarar snabbt vem hon är, medan mitt ansikte nästan är upptrycket mot sidorutan. Amelias gestalt blir allt mindre och mindre för varje sekund som går. "Stanna bilen så jag kan hoppa ur!"

Jack gör överraskande nog som jag säger och letar upp första bästa parkeringsplats längs vägen. "Var snabb, okej?" Han låter lite otålig. "Vi ska iväg igen så snabbt som möjligt."

Efter en korthuggen nick kliver jag ur den stora skåpbilens förarsäte och rusar iväg. När jag kommer närmare ser jag att tjejen Amelia pratar med är – tro det eller ej - Florence. Jag känner genast igen henne på det blonda, häftigt lockade håret som ligger som ett fågelbo runt hennes huvud.

När Amelia slänger ett snabbt ögonkast åt mitt håll blir hennes ögon genast stora av förvåning. Hon står som i chock några sekunder innan hon utbrister:

"Larissa! Gode Gud, drömmer jag?"

Jag slänger mig över halsen på henne. "Jag hoppas inte", svarar jag och ler så stort att mina kindmuskler gör ont.

"Nej men ser man på", skrockar Florrie bredvid oss. "Är det inte självaste Lari?"

Amelia ignorerar Florrie. "Herregud vad jag har saknat dig. Herregud." Då är det nästan så att jag kan höra höra hennes glädjetårar.

"Jag har också saknat dig", säger jag och mitt ansikte blir förvridet i en glädjegrimas. "Så himla mycket!

"Du har ingen aning om hur glad jag är över att se dig, Larissa!" övertygar Amelia mig. "Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle få träffa dig igen, inte efter . . . du vet. Jag fick aldrig chansen att säga hejdå." Hon lösgör sig från min kram och ser nästan allvarligt på mig, men fortfarande är hon så glad att hon inte vet vad hon ska ta sig till. "Hur kom du dig hit? Vad gör du här?"

"Jag fick . . . hjälp," svarar jag, orkar inte gå in på detaljerna. "Men vad gör du själv här egentligen?"

"Jag vet inte riktigt", medger hon. "Jag liksom . . . bara hamnade här. Gilbert berättade faktiskt om Rendall nationen för mig, och efter att folk befriat mig från Woods slutade allt med att jag kom hit."

Det låter orimligt. Amelia i Rendall nationen? Och för att lägga lite grädde på tårtan är hon med Florrie? Jag rar mungiporna till en förvånad grimas.

"Men du Larissa", börjar Florrie. "Vart tog du och Jim vägen?"

Jag rynkar pannan åt henne. "Vet du inte . . . ?" Min blick glider mot Amelia igen, som långsamt ruskar på huvudet.

"Ingen vet fortfarande", säger hon så lågt hon kan till mig så att Florrie inte ska höra. Men Florrie gör det naturligtvis ändå.

"Vad vet ingen?" Hon spärrar upp sina hårt sminkade ögonlock med brinnande nyfikenhet.