Missing Luna

Kapitel 19 - Skiftare

Jag rullar över på rygg. Min kropp värker och mitt huvud är oklart. Jag vet inte var jag är.

Väggarna i det lilla rummet är av träpanel och det finns ett stort fönster med fördragna gardiner. De ser gamla ut och ljuset tränger in genom repor i tyget. Jag ligger på en illaluktande madras som är smutsig och är fylld av hål.

Då inser jag hur kallt det är. Jag har inte på mig någon jacka, utan bara de samma, tunna kläder jag haft på mig dagen innan. Jag kryper ihop till en boll och försöker värma mig själv.

Hungern kommer långsamt krypande och jag känner den tomma känslan i magen. Jag måste äta något. Nu.

Huvudet börjar dunka då jag sätter mig upp på madrassen och jag blir tvungen att sitta en stund. Efter någon minut kan jag resa mig på fötter. Balansen är inte riktigt under kontroll och jag vajar lite hit och dit. På ostadiga ben tar jag mig fram till dörren och kan känna den kalla luften tränga igenom den tunna springan mellan dörren och väggen.

Dörren glider upp med ett svagt gnisslande ljud efter att jag tryckt ner handtaget och kylan väller över mig. Snön utanför glittrar av det ljusa solljuset och träden är fulla av snö. Fåglar kvittrar glatt. Deras sång påminner mig om en härlig morgon för länge sedan.

Mamma och pappa satt på verandan och drack kaffe en solig morgon. Collie hunden låg på den gula gräsmattan, som snön nyss hade smält bort ifrån. Det kändes varmt i vinden.

Det hade just varit min sjunde födelsedag och jag hade fått en rosa cykel i present. Den var lite rostig och hade ett antal skråmor, men för mig var den guldvärd. Jag cyklade av och ann med den framför mamma och pappa, som skrattade förtjust. Jag hade äntligen lärt mig cykla.

Kevin hade provkört den några varv runt huset och sen bytte han till sin egen, stora, svarta cykel. Vi hade tävling om vem som kunde köra fortast. Den svarta Collie hunden, som var större än min cykel, hoppade och skällde lekfullt bredvid oss.

Jag kliver ut i snön och stänger dörren efter mig.

Hanna sitter på en bred stock en bit bort. Ett dött hjortdjur ligger framför henne och dess stora, svarta ögon är vidöppna. Revben sticker ut från det magra djurets gyllenbruna bål. Hjorten har ett djupt sår i nacken och blod sipprar nerför dess döda kropp. Snön under den har färgats röd.

Hanna sträcker sig efter en pinne och petar på hjorten med den.

"Jag trodde inte du skulle va uppe så här dags", säger hon oberört utan att vända blicken mot mig.

Jag får inte fram ett ord. Djuret äcklar mig och får mig att vilja kräkas. Hanna trycker in pinnen i hjortens öppna sår och vrider om. Jag förstår inte hur hon kan göra det. När hon drar bort pinnen igen är den alldeles täckt av blod. Hon torkar den i snön och börjar sedan knacka på hjortens horn. Hon drar på munnen då hon ser mitt äcklade ansiktsuttryck.

"Vadå?" säger hon med ett skratt. "Förväntade du dig pizza eller nåt?"

Jag stirrar på henne. "Det där var inte roligt", säger jag stelt.

Hanna himlar med ögonen och fortsätter peta på hjorten med träpinnen.

"Hur hamnade jag här?" frågar jag förbryllat.

Hanna rycker nonchalant på axlarna. "Jim ringde mig igår och meddelade att ni var här. Han vägrar berätta varför." Hon fnyser och hugger pinnen djupt i hjortens hals. "Åh Gud, han var så sur i morse och bara gav sig i väg."

Jag tittar ner i snön. Den glimmar vackert som små diamanter. "Vad hände med mig?"

Hanna suckar. "Jag vet inte." Hon lyckas bryta av träpinnen på mitten.