CHAPTER SIXTY-THREE: HER BABY

51 5 0
                                    

I wake up seeing the white ceiling. Pilit kong iginagalaw ang mga daliri ko sa kamay. My vision was blurry at first pero dahan-dahan namang lumilinaw. My whole body was aching lalo na ang balakang ko.

What happened to me?

"Zia, h-hey." Rinig kong tawag sakin.

I diverted my gaze to the side and saw Von crying. Bakit ba 'to umiiyak?

He held my hand and kiss it. "Anong nararamdaman mo? Saan masakit, ha? Gusto mo ba ng pagkain? Tubig, gusto mo?" Tila natatarantang tanong nito.

I was about to speak but my throat was dry.

"Lumayo ka muna, Von." Jarren said in monotone.

Lumayo si Von sakin at si Jarren naman ay chi-neck ako. "Her vital signs are okay. She just need a bed rest for now." Jarren said after checking me.

"Ano bang nangyari sa'kin?" I asked confused. Meron na akong hinala. From having a morning sickness, sleepiness, cravings and sensitive emotions.

"What do you mean anong nangyari sayo?" Tila galit na tanong ni Jarren. "Zia, you know you're pregnant! You should be extra careful!" Tila galit ito. "Muntik nang mawala yang anak mo dahil sa pagpunta mo doon sa Yñigo na yun!"

Napakunot ang noo ko. "H-huh? B-buntis ako?" I asked confused.

"What? Hindi mo alam?" Naguguluhan din nitong tanong.

"I didn't know anything, Jarren." I answered.

Masamang tumingin si Jarren kay Von na kasalukuyang nakayuko. "I'm sorry." He whispered.

"I'll just talk to him." Jarren said coldly and immediately leave the room. Sumunod naman sa kaniya sina Vanky, Andrei at Zues.

"Sa labas muna ako." Paalam ni Von sakin at umalis ng nakayuko. While Kyo remain to stay with me.

Honestly, I don't know what to do right now. I'm still digesting what Jarren said.

I have a baby...

Dahan-dahan akong umupo at inalalayan naman ako ni Kyo.

Napahawak ako sa impis kong tiyan.

Nang dahil sakin muntik nang mawala ang anak ko...

Dahan-dahang tumulo ang mga luha ko. "Anak, I'm so sorry. Kasalanan ko kong bakit muntik ka nang mawala. Sorry naging pabaya ako. Sorry kung naging selfish ako. Sorry..." I said between my sobbs.

Kyo pat my back to make me stop crying. "Stop that, Zia. Stop crying. It's bad for the baby and for you." He said concerned.

I stopped crying and wiped my tears. He gave me a water and I immediately drink it. "How did I end up here, Kyo?"

Umupo siya sa chair sa gilid ko. "Von brought you here. He was crying while shouting help." He answered.

"H-he s-saved m-me." Nauutal kong saad. Realizing that he was always there to help me.

Tumango si Kyo saka nagsalita. "He saved you many times, Zia." He held my hand and played with my fingers. "He's a great man. A good friend and a good buddy."

I am silent as I listened to Kyo. "Actually, I admired him for being like that. He don't talk too much but he is the one who cares the most. He helped Zues to stand when Carina died. He helped me when I was about to end my life. He guided Andrei to walk when he got an accident. He helped Vanky to be a better person. And you, he helped you with those four years of moving on. He was always there for us but we were not there when he needs us. He was selfless, Zia. He only cares for us and not for himself. Inuubos niya ang sarili niya para satin." He said truthfully. "He's the most selfless person I've ever known."

I felt bad upon realizing the things Kyo said. Ni hindi ko man lang natanong si Von kong kamusta siya. Kung okay lang ba siya o may pinagdadaanan siya. I tear escaped through my left eye. I felt like... I am a burden. "Sorry... It was all my fault. Sorry kung matigas ang ulo ko. I'm sorry for being selfish."

"Sorry... Sorry..." Paulit-ulit kong sabi.

Kyo hugged me. "Hush, Zia. It's not your fault, okay? Nagmahal ka lang naman. Tama na. Tahan na." Malumanay nitong saad habang hinihimas ang likod ko.

Galit ako sa sarili ko. Sa sarili ko lang. Tanga kasi ako, bwesit.

Gustuhin ko mang magalit kay Yñigo ay ayuko. He's a victim too. He suffered too.

Mahal ko siya. Mahal na mahal. Lumaban ako. Pinaglaban ko yung pagmamahal ko sa kanya pero sadyang hindi sapat ang lahat ng ginawa ko.

I did fall for his trap. I love him that I came to the point of being the stupidest person in the world. Wala eh. Tinamaan ako. Malala.

The door opened as Kyo pulled from the hug. Jarren entered the room to check me again. "Anong nararamdaman mo?" He asked while checking my IVF.

"I just feel a little pain in my back hips tapos sa puson rin." I honestly said.

"It's normal. Muntik ka nang mag miscarriage, mabuti nalang at nadala ka kaagad rito sa hospital." He answered. "I advise you to be more extra careful starting today. Maselan ang pagbubuntis mo kaya dito ka muna sa hospital for two days. And please, Zia. May bata diyan sa sinapupunan mo, huwag mo sanang hayaang pati yan ay mawala sayo dahil sa pagmamahal mo kay Yñigo."

He has a point. "Don't worry, Jarren. Starting today, I will always remember the sake of my child. Dahil mas importante pa siya kaysa sa kahit sino."

Simula ngayon, kapakanan na ng anak ko ang uunahin ko at kung ang kapalit man nito ay ang paglayo ko kay Yñigo at pagtanggap sa katutuhanang wala na talaga kaming pag-asa ay gagawin ko. "Anything for you little angel." I whispered referring to my baby inside my tummy.

I am going to be a mom therefore I should be responsible.









Pursuing My Gay Secretary (EDITING)Where stories live. Discover now