Estelle

Kapitel 35.

Estelle.

Det gör ont i mitt hjärta. Tårarna rinner och det värker i hela kroppen på mig. Jag snyftar emot kudden som luktar som han och det känns som om hela världen har rasat runtomkring mig. Varför kan vi inte bara...
"Fan.." Jag snyftar igen och kramar om kudden hårt.
Varför måste allting vara så jävla svårt? Varför? Jag snyftar och plockar åt mig min mobil för att se om han har hört av sig, men det har han inte. Efter att jag kom hem har jag skickat flera sms till honom men han har inte svarat på något utav dem heller. Han har inte ens läst dem.

Vad fan ska jag göra nu? Vad fan ska jag göra? Han är ju min bäste vän, min... Min Cole!
Rädslan över att bli övergiven äter upp mig inifrån och jag vet fan inte vad jag ska göra. För jag vill inte förlora honom, jag vill.... För i helvete Estelle! Vakna upp och inse sanningen någon jävla gång! Sanningen som du hela tiden vägrar att erkänna!! Jag sluter mina ögon och andas ut. Vad fan håller jag på med? Tänker jag irriterat och reser mig upp till sittandes i sängen.

Jag är kär i honom. Jag är så förbannat jävla kär i honom och jag kan inte förneka det längre. Det är ju därför som jag hela tiden vill vara nära honom, klänga på honom och krama honom. Jag är kär i honom och rädslan över att bli övergiven handlar om både vänskapen och kärleken, för vad händer om det går åt helvete? Han är inte Mikael, han skulle aldrig vara otrogen mot mig. Han är kär i mig på riktigt och han skulle aldrig såra mig. Det vet du! Jag andas ut och samlar mig. Det finns bara två alternativ. Antingen så slutar vi att ses helt, eller så blir vi tillsammans. Och jag vill fan inte sluta att ses, jag vill ha honom! Jag måste fan bara våga att ge det en chans.

"Estelle?" Mamma knackar plötsligt på min dörr och jag torkar mig snabbt i ansiktet.
"Ja."
"Sover du?"
"Nej, jag vilar." Svarar jag hest.
"Okej... Marcus är här, han frågar efter Cole. Vet du vart han är?" Jag stelnar till och hjärtat börjar genast att rusa.
"Nej.. Vadå? Vet han inte vart han är?" Frågar jag och harklar mig.
"Jag vet inte.. Du kan väl komma ut till hallen och prata med honom?"
"Okej.. Jag ska bara klä på mig." Hon försvinner bort i hallen igen och jag skyndar mig upp ur sängen för att ta på mig mina kläder. Jag torkar mig sedan snabbt i ansiktet med en sminkservett och sminkar mig lätt för att dölja mina tårar.

Jag andas sedan ut för att samla mig innan jag lämnar rummet. Mamma och pappa står och pratar med Marcus i hallen och han ser halvt orolig ut.
"Hej." Hälsar jag och han ser på mig med ett litet snett leende. De är så jävla lika, så otroligt jävla lika..
"Hej Estelle, vet du vart Cole är?" Frågar han med oro i rösten.
"Nej.. Jag har inte pratat med honom sedan jag åkte hem innan idag." Svarar jag och ser oroligt på honom.
"Okej... Vi har försökt att få tag i honom i ett par timmar nu men han har inte på sin mobil. Han är inte med Liam heller." Säger Marcus och jag sväljer. Inte med Liam, men de skulle ju till Edet?
"Ehmm... Okej."
"Har det hänt något?" Frågar pappa och Marcus möter hans blick.
"Nej, eller.. Vi bråkade tyvärr lite vilket ledde till att han stack hemifrån.." Svarar han.
"Åh.. Det var inte roligt." Säger mamma och Marcus skakar på huvudet.

"Nej... Han blev upprörd och arg på mig. Alma är nämligen gravid och jag berättade det för honom vilket han inte tog så bra. Han är ju väldigt skör efter att hans mamma stack och han har svårt att acceptera Alma. Och nu när han blev så upprörd och inte svarar mig på telefonen så blir jag orolig."
"Åh.. Jag förstår, det var inte kul.. Men jag får väl säga grattis, vad roligt för er." Ler mamma och jag stirrar på Marcus. Cole måste ju vara helt jävla förstörd på grund av det här! Och inte nog med det så har vi...
"Det ska bli fruktansvärt roligt. Jag har alltid velat ha ett barn till och detta blir Almas första. Vi är så glada men hade så gärna velat att Cole... Ah, skit samma. Jag ska inte lasta över min skit på er."
"Det är ingen fara, vi tycker om Cole. Han är en så fin kille." Säger mamma och ser leende på mig.
"Eller hur Estelle?"
"Ja, den bästa." Mumlar jag och får tårar i ögonen igen. Han är den bästa, den bästa som finns... Min.. Fan!

"Ja, han är en fin kille. Han behöver bara lite kärlek." Säger hans pappa lågt och jag sväljer.
"Ni kan väl höra av er om ni hör något ifrån honom i alla fall, så fortsätter jag att leta." Fortsätter han sedan oroligt.
"Självklart."
"Tack... Ta hand om er." Han lämnar huset och mamma vänder sig genast emot mig.
"Vet du vart han är?" Frågar hon kort och jag skakar på huvudet.
"Nej, inte om han inte är med Liam."
"Okej, så du har inte pratat med honom nu ikväll?"
"Nej. Han sa bara att han skulle vara med Liam." Svarar jag oroligt.
"Jaha.. Men om han hör av sig till dig så säg till honom att ringa hem. Det är fan det hemskaste som finns att inte veta vart sina barn befinner sig." Säger mamma och jag tänker genast på den gången då Elias hade gömt sig för sina mobbare i skogen. Han var borta en hel natt och mamma höll på att dö av oro.
"Ja, jag ska göra det." Svarar jag lågt och skyndar mig in på mitt rum. Jag plockar genast upp min mobil och ringer till Cole men precis som tidigare idag så hamnar jag i röstbrevlådan.
"Ring mig.. Snälla!" Säger jag kort och lägger sedan på. Jag skickar ett sms till honom också och får ont i magen. Vart fan är du Cole?

Edet?
Ja. Han måste ju vara där med Liam, de skulle ju dit. Cole har antagligen sagt till Liam att neka för hans pappa att de är tillsammans. Klockan är halv tio på kvällen nu och de måste vara där. Fan... Bara han inte gör något dumt! Jag tar snabbt på mig mina skor för att sedan gå ut på altanen och upp över berget. Jag måste skynda mig till Edet och se så att allting är okej. Jag måste se att han är okej!
Jag ökar på mina steg och skyndar mig snabbt upp igenom slingan. Det är dags för mig att sluta att bete mig som en jävla idiot och berätta för Cole hur jag faktiskt känner.. Det är dags att säga till honom att jag vill bli hans flickvän...