Estelle

Kapitel 87.

Estelle.

Vi sitter på ett café och jag dricker tyst ur mitt kaffe. Cole sitter och småpratar med Amelia och jag har lite svårt att få någon syl i vädret. För varje gång jag ska säga något så avbryter hon mig och jag har redan insett att hon gör allt för att få hela hans uppmärksamhet. Hon är inte ett dugg intresserad utav mig, eller av det jag har att säga. Så jag kan lika gärna vara tyst.

Hon är en väldigt stel människa och jag kan inte säga att jag tycker om henne. Jag tycker snarare att hon är jävligt kall och ego. Allting som hon säger handlar om henne och jag förstår inte hur Cole orkar att lyssna på henne. Men det är hans mamma och han har längtat efter henne i flera år.

Almas ord ekar plötligt i huvudet på mig och jag tror fan inte att hon är en bra människa. Men jag säger ingenting till Cole. Det här är hans mamma och han behöver få vara med henne. Han behöver bilda sig en egen uppfattning och jag tänker inte lägga mig i.

Det vibrerar plötsligt i min ficka och jag pockar upp min mobil.
"Kommer ni med på bion ikväll?." Jag ler åt Saras sms och ser på Cole.
"Ska vi gå på bio med gänget ikväll? De vill att vi ska med." Säger jag och han möter min blick.
"Jaha..?" Han ser menande på mig och jag förstår att han syftar på den där lilla detaljen om att binda fast mig i sängen.
"Ja, alla ska dit. Vi kan väl gå? Snälla." Jag ser bedjande på honom då jag faktiskt vill träffa dem, men han ser inte direkt sugen ut.
"Okej, det kan vi väl." Svarar han ändå tillslut och vänder huvudet mot sin mamma igen. Han sträcker sedan ut handen under bordet för att greppa tag i min, och jag ler nöjt.

De börjar tillslut att småprata om hans pappa och jag spänner genast öronen.
"Jag tänker inte låta honom blåsa mig Cole, bara så att du vet." Hennes korta, kaxiga uttalande gör mig genast irriterad. För det här borde hon inte prata med Cole om, det är inte hans ensak. Han är bara deras barn!
"Det är nog inte Cole du ska.."
"Jag säger vad jag vill, till vem fan jag vill. För jag har rätt till halva huset då jag var med och köpte det, och jag behöver pengarna." Kapar hon av med, och jag biter ihop. Cole ser avvaktande på henne innan han frågar,
"Är du i behov utav pengar?"
"Det är man väl alltid." Svarar hon och ler kallt. Cole sneglar på mig och jag drar åt mig min hand. Jag känner ett obehag över hela den här grejen och vill fan bara hem. Måste jag vara delaktig? Måste jag ens vara med när han träffa henne? Hon gillar ju inte mig ändå...

Jag sväljer nervöst och funderar på att be Cole om att slippa träffa henne. För jag vill inte vara delaktig i det här.
"Estelle har rätt morsan, du borde inte snacka om sådant med mig." Säger Cole och hans mamma ser genast sur ut.
"Pff.." Hon dricker ur sitt eget kaffe och jag ser ner i bordet.
"Det är sant. Jag vill inte bli en bricka i erat spel. Jag vill hålla mig utanför." Fortsätter Cole och hon kisar mot honom, innan hon nickar.
"Jag ska respektera det Cole." Säger hon sedan och stoppar den sista biten av chokladbollen i munnen.
"Men du ska veta att jag inte kommer att åka innan han har gett mig det som jag vill ha, det som jag har rätt till."

"Okej.. Men ta det med honom.. Ska vi åka?" Han ser genast på mig och jag nickar åt honom. Jag vill verkligen hem.
"Ja, jag är klar." Säger hans mamma och reser sig upp.
"Kan vi gå förbi en kiosk? Jag behöver köpa cigg." Vi lämnar cafét och Cole greppar genast tag i min hand. Vi fortsätter bort till närmaste tobaksaffär och hon går genast in i den.
"Vill du gå på bio?" Frågar han lågt och lägger handen om min kind.
"Tja, varför inte?" Svarar jag. Han ser länge tyst på mig innan han lutar sig över mig och ger mig en kyss.
"Jag vill egentligen inte det.. Jag vill vara ensam med dig." Han kysser mig igen och kramar om mig hårt.
"Men vill du dit så åker vi." Fortsätter han emot mina läppar och jag ler. Toffel..