Estelle

Kapitel 97.

Estelle.

Jag har väntat i två dagar på att han ska höra av sig till mig och det har varit ett helvete. Men jag är envis som satan och jag tycker fan att det är han som ska komma till mig. Du gjorde ju typ slut.. Idiot..
Jag suckar åt mina egna tankar och biter ihop. Ja, jag gjorde typ slut, eller ja. Jag kastade ut honom. Men det var bara för att han betedde sig som en idioti och ljög. Han fick panik.. Jag suckar igen och fattar inte att jag ligger och argumenterar med mig själv i mitt eget huvud. För min hjärna står på min sida och mitt hjärta på hans. Fan...

Jag vänder mig i stolen och suckar. Ska jag messa honom? Som på beställning piper det till i min mobil och jag greppar genast tag i den. Cole...
"Vad gör du?" Lyckan är obeskrivlig och jag svarar honom direkt.
"Solar... Du?" Jag sätter mig upp på solbädden och granskar telefonen.
"Försöker att få i mig mat. Det går inge bra.." Svarar han och jag förstår att det är på grund utav oss.
"Ät." Skriver jag snabbt och biter mig i läppen.
"Jag har ingen aptit. Jag kan inte."
"Ät ändå." Jag ser upp på mamma som plötsligt kommer ut på baksidan med en stor buske i händerna.
"Herregud."
"Kan du hjälpa mig lite." Frågar hon innan hon pustar ut.
"Ja." Jag lägger ifrån mig mobilen och reser mig snabbt upp för att hjälpa henne.
"Tack. Den ska bort dit." Hon nickar mot ett stort hål borta vid berget och vi tar oss dit. Vi sätter sedan ner busken i hålet och hon ler nöjt.
"Det blev ju kanon bra!" Utbrister hon och jag flinar. Hon och sina jävla växter och blommor.
"Mmm..."

Jag lämnar henne för att gå tillbaka till solbädden och plockar åt mig mobilen igen. Cole har svarat mig.
"Jag ska få en lillasyster." Jag spärrar upp ögonen när ett kort av ett barn i magen kommer upp på skärmen, och det får mig att le.
"Gud! Fan vad kul Cole!" Svarar jag och blir så glad för Alma och Marcus skull.
"Cole ska få en lillasyster." Ropar jag till mamma och hon vänder sig emot mig.
"Gud vad roligt för dem."
"Ja, eller hur." Jag ler och ser på mobilen igen.
"Jag gav dem namnförslagen Engla." Skriver han och jag blir alldeles varm.
"Så fint namn..." Svarar jag och blir plötsligt ledsen igen. Min Cole....

Jag vill träffa honom. Jag vill prata med honom och jag vill att han ska hålla om mig. Men jag vill att han ska fatta att han faktiskt sårat mig allvarligt den här gången så jag kan inte bara förlåta honom sådär, inte nu. Men vi kan ses ändå.. Det kan vi... Vi ska ju vara vänner. Visst... Jag biter mig i läppen innan jag skriver,
"Har du lust att komma hit en stund? Vi kan bada i poolen..." Jag ser länge på texten, innan jag skickar iväg den och andas ut. Din svaga jävel.. Tänker jag irriterat och sätter mig ner. Två dagar tog det innan jag ber honom att komma, två! Skit..

Mobilen vibrerar i handen och jag ser genast på hans svar.
"Vill du verkligen det Estelle?"
"Ja, vi är ju vänner. Eller hur?" Skriver jag snabbt och ser hela tiden på telefonen. Han svarar igen och jag stirrar på svaret.
"Nej, det är vi inte.." Jag blir genast orolig och sväljer nervöst.
"Jo... Jo vi är vänner, jag sa ju det." Svarar jag och biter mig i läppen. Jag väntar sedan en lång stund men han svarar mig inte.
"Fan Cole." Jag kliver upp ur solbädden och går snabbt in på mitt rum. Jag går sedan fram och tillbaka över golvet när tanken slår mig, tänk om han inte vill träffa mig mer? Tänk om allting faktiskt är förstört och han har gått vidare.. Tänk om.. Mobilen vibrerar igen och jag ser genast ner på den.
"Jag kommer strax.." Phu.... Jag slappnar genast av och sätter mig på sängen. Han älskar mig, jag vet att han älskar mig...

Jag blir arg igen när jag tänker på Ellinor och hans mamma. Hela skiten gör mig vansinnig och jag fattar inte varför de inte bara kan lägga ner. Visst hans mamma är väl en sak, men Ellinor!
"Jävla idiot." Mumlar jag och går sedan ut på altanen för att vänta på Cole. För jag antar att han kommer att komma denna vägen. Jag sitter en lång stund och ser upp emot berget, tills jag hör steg i gruset bakom mig. Jag vänder mig genast om och möter hans blick. Hjärtat börjar genast att rusa och kroppen skriker efter hans.
"Hej." Hälsar jag hest.
"Hej." Han ställer sig precis nedanför altanen och jag ser tyst på honom. Han ser ut som skit.

"Kul med en lillasyster." Säger jag lågt och han nickar. Han tar sedan ett kliv upp på altanen och sätter sig på den andra stolen.
"De är lyckliga i alla fall." Säger han lågt och knäpper händerna framför sig. Jag ser tyst på honom och vill bara kasta mig i hans armar.
"Ska vi bada?" Frågar jag och han möter min blick innan han nickar.
"Visst." Jag reser mig upp och sträcker sedan ut handen mot honom.
"Kom då." Han ser länge på mig innan han greppar tag i den och jag drar med honom till baksidan.

"Hej Cole. Grattis till lillasystern." Mamma ler emot honom och han ler halvhjärtat tillbaka mot henne.
"Ja, tack.." Svarar han och går bort till en utav solbäddarna. Han drar sedan av sig sin keps och sin T-shirt, innan han lägger av sig mobilen på bädden. Jag klättrar snabbt upp i poolen och han kommer snart efter.
"Är inte Elias hemma?" Frågar han lågt och jag skakar på huvudet. Han backar bak mot ena sidan utav poolen och jag står på den andra. Vi stirrar på varandra och jag ser hur hans ögon blir glansiga.
"Vad har du gjort sedan..." Jag tystnar och han rycker på axlarna.
"Legat i min säng." Svarar han lågt.
"Okej.."
"Mm... Du då?" Jag går långsamt fram emot honom tills jag hamnar mitt framför honom.
"Jag var på restaurang med mamma och pappa i föregår, men det vet du.. Annars har jag bara varit hemma."

Han ser tyst på mig och jag sväljer.
"Jag är fortfarande arg på dig." Viskar jag och känner hur halsen drar ihop sig. Men hjärtat skriker efter att få vara i hans famn och jag måste få vara det. Jag måste.
"Jag vet." Svarar han lågt och lutar sig mot poolkanten.
"Jävligt arg. Fruktansvärt arg, ursinnig." Jag sträcker mig efter honom samtidigt som jag säger det och lägger armarna om hans nacke. Jag fångar sedan in honom med mina ben och hänger mig fast.
"Förbannad..." Han andas ut och lägger sedan armarna omkring mig.
"Ja... Jag förstår.." Hans händer kupar sig om mina skinkor och jag lutar huvudet mot hans axel. Jag sluter sedan mina ögon då de fylls utav tårar.
"Fan Cole." Viskar jag och håller hårdare i honom. Han säger ingenting, men lägger tillslut huvudet mot min nacke. Han ger mig sedan en lätt puss på halsen innan han viskar,
"Jag älskar dig."
"Jag vet det." Svarar jag lågt och snyftar till.
"Jag vet..." Jag håller hårdare i honom och burrar in mitt ansikte mot hans hals.
"Och jag älskar dig också, din jävla idiot.." Jag känner hur hela han slappnar av och hans hand smeker sig upp över min höft, innan han lägger den omkring mig i en kram. Min Cole... Min...