Estelle

Kapitel 40.

Cole.

Jag vet vad felet är men jag drar ut på det. För min förtvivlan får mig att hålla mig kvar ifall jag får se henne.
"Kan det vara batteriet?" Frågar Jonas och jag skakar på huvudet.
"Det tror jag inte.." Jag suckar och ger upp. Hon kommer inte ut och hon kommer såklart inte att göra det heller. För hon är förbannad och hon hatar mig.
"Det är en säkring som har gått." Säger jag och reser mig upp.
"Aha... Vad har du gjort i ansiktet? Har du bråkat?" Frågar han och jag nickar.
"Det kan man säga, jag fick en smäll." Svarar jag och plockar upp min mobil. Hon har inte svarat mig nu heller.

"Hur går det?" Elias kommer ut ur huset och sträcker fram en cola till mig
"Tack, det är en säkring som har gått." Svarar jag och öppnar burken.
"Jaha.. Vad gör vi då?" Elias ser oroligt på sin pappa och jag svarar,
"Åker in till stan för att köpa en ny. Jag kan köra."
"Åh, det vore ju kanon snällt Cole. Kan du verkligen göra det?"
"Ja." Svarar jag och rycker på axlarna.
"Jag har ändå inget annat för mig."
"Får jag åka med?" Frågar Elias uppspelt och jag ler.
"Jo, det var väl tanken."
"Ska ni ta med er Estelle?" Frågar Jonas och mitt hjärta börjar genast att slå snabbare.
"Jag kan kolla med henne."

Elias springer in i huset och jag sätter tillbaka skyddet på mopeden.
"Du får stanna på middag sen Cole, det är det minsta jag kan göra för att du hjälper Elias." Säger Jonas och jag ler snett.
"Lugnt, det gör jag gärna." Svarar jag och hoppet om att få se Estelle stiger.
"Så bra."
"Hon ville inte." Säger Elias som kommer ut ur huset igen och jag är inte direkt förvånad.
"Okej, då åker vi." Säger jag låtsas oberörd fast hela min själ skriker av förtvivlan.
"Jag swishar lite pengar Elias." Säger Jonas och Elias nickar.
"Kom, så drar vi."

Vi hoppar in i bilen och jag drar snabbt på mig mitt bälte. Elias sätter sig bredvid mig och jag startar sedan upp bilen. Jag pillar med stereon och räcker sedan över telefonen till honom.
"Välj du." Säger jag och han ler. Han pillar sedan med mobilen och jag ser upp emot deras hus. Jag fastnar med blicken på köksfönstret och får genast syn på Estelle. Hon dricker ur ett glas med vatten innan hon försvinner och det värker till i hjärtat på mig. Jag ska få prata med henne, hon måste lyssna... hon måste!
"Vem slog dig?" Frågar Elias plötsligt och jag möter hans blick.
"Din syster." Svarar jag kort och han spärrar upp ögonen.
"Åh fan."
"Mm.. Det kan man säga..." Mumlar jag och kör sedan ut på vägen...

~~~

"Dessa ska vi ha." Jag sträcker fram ett paket med säkringar till Elias och han tar genast emot dem.
"Okej, är du säker?" Frågar han och möter min blick. Jag ser på honom med höjt ögonbryn och han skrattar till. Han är väldigt lik Estelle och jag gillar honom väldigt mycket. Han har inga vänner... Mobbad... Jag sväljer och tycker genast jävligt synd om honom.
"Ja, det är dem vi ska ha." Svarar jag och ler åt honom.
"Okej."

Vi går bort till kassorna för att betala och jag köper med mig en ny doftgran till bilen. Vi lämnar sedan butiken och börjar att gå emot parkeringshuset.
"Estelle berättade att du har varit mobbad." Säger jag lågt till honom och han stannar upp.
"Ehmm.. Ja."
"Det är för jävligt." Vi fortsätter bort till bilen och jag låser upp den. Han sätter sig i framsätet och jag sätter mig bredvid.
"Man kan väl säga att det inte var någon vanlig mobbing." Mumlar han och ser sedan på mig.
"Vanlig mobbning?" Frågar jag och han nickar.
"Elaka ord och så.. Eller ja, det började ju så. Sedan blev det bara värre och värre."
"Vad menar du?"
"De slog mig, skar mig, sparkade på mig. De tog mina saker och om jag inte gav dem det som de ville ha eller gjorde som de ville så fick jag ångra det efteråt."
"Skar dig?" Flämtar jag och han nickar. Han vrider sedan på armen och jag spärrar upp ögonen då jag får syn på ett långt ärr.
"Fy fan."
"Mm... Det var för jävligt.. Ingen lyssnade på oss. Varken skolan eller deras föräldrar gjorde någonting så det slutade med att vi flyttade hit."