Estelle

Kapitel 84.

Cole.

Jag är nervös. Jag är riktigt jävla nervös och jag sitter just nu i bilen och stirrar på dörren till morsans rum. Jag hade egentligen velat ha Estelle med mig nu men jag fattar ju att jag inte kan dra med mig henne överallt. Och det här är ju inte direkt något som hon behöver bli inblandad i, inte nu i alla fall. För jag vet inte hur detta mötet kommer att utveckla sig och jag vill inte utsätta henne för ett eventuellt bråk.

Jag plockar upp min mobil för att se om hon har svarat mig på mitt sms som jag skrev precis när jag hade åkt, men det har hon inte.
"Sömntuta." Mumlar jag och skickar ett hjärta till henne. Jag vill hem, hem till hennes varma kropp och jag vill hålla henne hårt intill mig. Jag fattar inte varför jag är så jävla besatt utav henne men det har jag ju fan varit sedan jag såg henne i skogen den där kvällen. Fast nu är det fan ännu värre. Nu får jag nästan panik av att inte vara hos henne och det är ju för fan sjukt.
Det är inte bara kärlek, det vet jag. Det är fan besatthet på riktigt och det är farligt. Jag måste fan skärpa mig..

Morsans dörr öppnas plötsligt och jag ser på henne när hon går ut och tänder en cigg. Jag granskar henne ifrån topp till tå och kan inte fatta att det verkligen är hon. Jag kommer knappt ihåg hur det var. Kommer knappt ihåg tiden som hon levde med oss och det känns av någon anledning som om jag har förträngt det.
"Fuck.." Jag suckar innan jag tillslut kliver ut ur bilen och börjar att gå mot henne. Hon ser genast upp på mig och jag ser hur hennes ögon blixtrar till, innan hon ler snett.
"Cole." Hälsar hon lågt och jag nickar. Jag stannar sedan en bit framför henne och plockar upp en egen cigg.
"Du är väldigt lik din pappa." Säger hon när hon granskar mig och jag nickar igen. Jag vet att vi är lika, vi är lika som fan.

Vi står tysta och röker, studerar varandra och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. För egentligen vill jag bara skälla ut henne. Jag vill gapa och skrika på henne, skrika och beskylla henne för all jävla smärta som hon har fått mig att känna under de senaste nio åren. Men jag får inte fram något, inte ett skit.
"Har du ätit frukost?" Frågar hon tillslut och jag skakar på huvudet. Jag är inte direkt hungrig.
"Nehe... Vill du ha något?"
"Nej.. Tack." Jag släcker ciggen och lägger ner fimpen i paketet.
"Du vet varför jag kom hit så det är ingen idé att små prata om skit." Fortsätter jag och hon ler snett.
"Självfallet..." Hon släcker sin cigarett och går sedan in i rummet. Jag går efter henne och ser på henne när hon lägger cigarettpaketet på skrivbordet.
"Vart har du gjort av din rödtott då?" Frågar hon och jag biter genast ihop.
"Estelle sover." Svarar jag kort och hon ler.

"Söt tjej.."
"Mmm.. Väldigt." Jag försöker att hantera mina känslor som hela tiden löper amok inom mig, och nu när jag inte kan ta ut dem på Estelle igenom att sätta på henne för att glömma, vet jag fan inte vad jag ska göra. Herregud Cole... Stackars Estelle. Jag lät henne fan inte vara på hela jävla dagen eller natten igår. Hon måste ju tycka att jag är helt jävla sjuk i huvudet.
"Har ni varit tillsammans länge?" Jag ser på henne och skakar på huvudet.
"Lite mer än en månad. Men vi var vänner innan dess." Svarar jag och hon nickar. Hon går sedan bort till soffan och sätter sig i den.
"Hon är lite speciell med det röda håret och fräknarna, tycker du inte?"
"Hon är underbar och jag älskar henne." Biter jag av med och ser hur hon spärrar upp ögonen. Hon ska fan inte hacka på Estelle, får då jävlar..

"Jaha.ä, var bra då... Så.. Vad väntar du på? Gapa på mig." Hon ser på mig och hela min kropp spänner sig i ren ilska. Men jag säger ingenting för jag vet fan inte vart jag ska börja.
"Vågar du inte? Är du lika mesig som din pappa?" Hånar hon och jag flämtar bestört.
"Snacka fan inte skit om farsan!" Utbrister jag arg och hon ler snett innan hon suckar.
"Han är en jävla mes Cole, det har han alltid varit." Mumlar hon och jag skakar på huvudet.
"Det var därför jag lämnade honom. Jag behövde mer." Hon ser ut igenom fönstret och jag sväljer.

"Han ville leva ett Svensson liv förstår du, men det ville inte jag. Det var inte meningen att det skulle bli så allvarligt emellan oss, men när jag plötsligt blev gravid så kunde jag ju inte bara dra."
"Men du kunde dra tio år senare?" Utbrister jag upprört och hon ler sorgset.
"Jag hade inget val Cole. Jag hade gått under om jag hade stannat kvar hos er. Jag är inte direkt mamma material om man säger så." Hon ser ner på sina målade naglar och mitt hjärta värker. Gamla minnen om hur hon hela tiden tog avstånd ifrån mig när jag var liten dyker upp i huvudet och det får mina ögon att tåras. Hon har aldrig tyckt om mig.. Aldrig.

"Men nu är du vuxen." Hon möter min blick och jag stirrar på henne.
"Nu kanske vi kan lära känna varandra bättre. För nu behöver jag ju inte tänka på att du är min unge." Jag stirrar ofattbart på henne och fattar fan inte hur fan hon kan säga så.
"Men jag är din unge." Svarar jag kort och hon ler snett.
"Jo, visst.." Hon reser upp ifrån soffan igen och ställer sig framför mig.
"Det är du och om du vill så kan vi lära känna varandra nu. Vad säger du om det?" Hon sträcker fram handen mot mig och jag sväljer ansträngt.

"Jag kan inte bara glömma att du stack, det kan jag inte." Svarar jag hest och ser ner på hennes utsträckta hand.
"Nej, antagligen inte. Men vi vet båda två att du är här för att du vill träffa mig Cole, eller hur?" Hon håller fortfarande fram handen och jag stirrar bara på henne en lång stund innan jag greppar tag i den.
"Dåså. Jag är kvar här i ett par veckor innan jag ska bege mig vidare så om du vill så kan vi träffas medans jag är här."
"Okej." Jag släpper hennes hand igen och mitt hjärta börjar att slå snabbare i bröstet på mig.
"Okej.. Så vad tror du om att äta något? Jag är hungrig som fan." Säger hon sedan lugnt och jag nickar. Vi lämnar sedan hennes rum och vandrar bort emot restaurangen som ligger bredvid motellet...

~~~

Jag har spenderat flera timmar med morsan nu och till min förvåning så har det varit ganska trevligt ändå. Vi har till och med skrattat lite.
"Så din pappa ska gifta om sig." Hon lutar sig tillbaka i soffan och jag nickar.
"Vad tycker du om det?" Hon suger på sin cigarett och jag rycker på axlarna.
"Alma är schysst." Svarar jag bara då jag inte vill snacka om farsan och Alma med henne. Det känns inte bra.
"Ah.." Hon suger på ciggen igen och jag rycker till när jag får syn på klockan på väggen. Fuck!
"Helvete!" Jag plockar snabbt upp mobilen ur fickan och ser att Estelle har ringt mig flera gånger.
"Fan också!"
"Vad är det?" Jag möter morsans blick och ringer genast upp Estelle.

Hon svarar inte och jag får genast dåligt samvete. Jag skulle ha kört henne till stan för över en timme sedan!
"Jag måste gå." Säger jag till morsan och hon ser frågande på mig.
"Estelle, jag..." Jag tystnar då hon ler åt mig innan hon skakar på huvudet.
"Estelle..." Mumlar hon och släcker cigaretten i askfatet.
"Estelle kan skatta sig lycklig att ha en sådan toffel till kille." Säger hon hånfullt och jag blir genast ilsken.
"Det är jag som kan skatta mig lycklig över att ha henne." Svarar jag kort och lägger ner mobilen.
"Jisses." Hon reser sig upp ur soffan och jag drar på mig mina skor. Vi har spenderat den sista timmen i hennes rum och nu måste jag fan dra.
"Spring du till din tjej. Men hör av dig om du vill ses, du vet vart jag finns." Säger hon när jag öppnar ytterdörren och jag nickar.
"Vi ses." Jag skyndar mig bort emot bilen och försöker att ringa till Estelle igen. Men hon svarar inte mig och jag blir så jävla arg på mig själv. Hur fan kunde jag glömma bort henne??