Dagarna gick och saknaden efter Oscar blev större och större. Vi hörs av varje dag, ibland bara på sms och ibland ringer han mig på FaceTime. Att se hans ansikte gör mig så glad men samtidigt växer saknaden. Jag saknar hans ansikte att liksom kunna ta på det, jag saknar att ha hans läppar vid mina eller att vakna upp bredvid honom. Han är mitt lyckopiller , han är verkligen det. Det har bara gått tre dagar, tre dagar sedan vi sågs, tre dagar sedan han satte sig på planet som tog han till andra sidan Atlanten. Om saknaden då ökar så mycket på tre dagar, vad kommer de då göra på en månad sen ytligare en månad?
Rösten från tunnelbanans högtalare ropade ut namnet på platsen jag ska av på. Jag reser mig upp från sätet och går mot dörren. En snabb blick slänger jag bak på platsen jag nyss satt på, ifall jag skulle glömt något vilket jag inte hade. Men jag kollar alltid ändå för att vara på den säkra sidan. Tåget saktar in och dörrarna öppnas. Jag är snabb med att kliva ur tunnelbanan och går med snabba steg ut mot bussarna. Jag får ta upp mitt SL kort för att blippa det mot läsarna så jag kan komma ut genom alla onödiga glasdörrar.
Jag kollar upp på hållplatsens tidtabell. Nästa buss till Huddinge går om 10 minuter. En suck lämnar min mun och jag slår mig ner på den tomma bänken. Jag placerar min axelväska bredvid mig och tar upp min mobil från jackfickan. Även om det är sommar och juni så behöver jag jacka en dag som denna. Regnet hänger i luften och himlen är grå. En typisk svensk sommardag helt enkelt!
Min mobil vibrerar och ett sms från Lovisa trillar in i våran grupp chatt vi har med Mira.
Lovisa 14.03
Heej hörrni, har någon av er med er locktång eller kan ni ta med det? Min har nämligen gått sönder :/
Jag 14.05
Har en hemma, men är vid slussen och är påg till dig nu. Srry :/
Mira 14.06
Hallå jag är i T-centralen hur ska jag ta mig till dig Lovisa?
Förresten jag har en plattång du kan testa att locka håret med den om du vill :)
Lovisa 14.07
Ta tunnelbanan till Slussen, sedan buss från Slussen till Huddinge , hoppa av på tredje hållplatsen i Huddinge så står vi där vid busshållplatsen och väntar på dig :)
Mira 14.08
Okej tack!
Jag låste mobilen och kollade ännu en gång upp mot tidtabellen. Nu är det endast 2 minuter kvar. Jag tar upp mitt SL kort och förbereder mig genom att ställa mig upp. Min alldeles för tunga väska hänger jag återigen över min axel.
Den röda bussen kom inom synhåll och folket började ställa sig som i en kö bakom mig för att sedan kliva på bussen när den stannat.
Jag blippar SL kortet mot kortläsaren på bussen innan jag går längre in på bussen. Jag sätter mig vid ett två sitts säte. Min väska placerar jag på sätet bredvid mig. Mina hörlurar som redan är inkopplade i mobilen sätter jag in i öronen. Jag sätter på första bästa låten från min spellista och kollar ut på landskapen vi kör förbi utanför.
En tjej i kanske 10 års åldern sätter sig på sätter mitt emot mitt. Hon kollar på mig länge vilket är en aning obehagligt. Jag vänder blicken från fönstret och möter hennes blick. Hon ler vänligt och jag ler tillbaka, även om det är sjukt irriterande att hon stirrade så.
"Är du Bea?" Frågar hon och jag väcks ur mina tankar. Jag tar ut hörluren på höger sida för att kunna höra henne bättre. Hur hon vet mitt namn vet jag inte. Killarna har ju inte lagt ut något med mitt namn eller mig.
![](https://img.wattpad.com/cover/42883833-288-k981976.jpg)
YOU ARE READING
Barndomsvänner | o.e
FanfictionBeatrice och Oscar är barndomsvänner. Tiden gick, dom blev äldre. Med åren tappade de kontakten helt. Dom trodde att dom var bortglömd av den andre. Men kan man verkligen glömma sin barndomsvän?