"Oscar jag vet inte vad jag ska säga" säger Bea chockat. Hon kollar osäkert mot mig, som om hon försöker se på mitt ansiktsuttryck om jag talar sanning eller inte. Och jag förstår henne mycket väl. Jag hade också tvivlat en hel del om hon skulle kysst någon och sagt att hon var drogad."Jag vet mycket väl hur påhittat detta kan låta. Men det är sanningen och mer än sanningen kan jag inte säga" säger jag med sprucken röst.
För jag är så rädd. Rädd för att hon inte vill ha mig mer. Jag vill verkligen inte förlora Bea. Och det är skrämmande att inte veta vad hon kommer tro om mig.
" Jag vill tro dig Oscar, jag litar på dig. Men det gjorde jag innan med och sen när jag såg kyssen har jag börjat att tvivla på allt. Alltså jag är så förvirrad. Det finns så många bättre än mig, så jag förstår mycket väl om du inte vill ha mig. Det är helt okej om du inte vill ha mig. Men säg det istället nu på en gång så vi slipper dra ut på det" säger hon ledsamt och nästan panikartad.
Och jag kollar oförstående på henne. Varför skulle jag vilja ha någon annan? Det gör ont i hjärtat när hon talar så om sig själv.
"Varför skulle jag vilja ha någon annan? Du är allt jag önskar mig. Jag förstår inte varför du tror att jag vill ha någon annan? För mig är du den ända och jag tänker inte ge upp förens du är min igen" säger jag bestämt med min svaga röst.
Tårar rinner nerför hennes kinder vilket leder till att mina tårar också börja rinna igen. Bea ler svagt men blir sedan allvarlig och skakar på huvudet. Jag är helt förvirrad och kollar oförstående på henne, försöker tyda vad hon menar. Men alla tankar är som en enda röra bakom pannbenet på mig.
" Oscar talar du verkligen sanning? Blev du drogad? Eller säger du bara detta för att inte såra mig? Om du gillar henne mer än mig så är det bättre att du säger det istället för att hitta på lögner" säger Bea med skakig och svag röst.
Klumpen i magen växer. Det är ingen förutom Bea som jag gillar på detta sättet. Jag förstår inte varför hon tvivlar så. Förmodligen för den där jävla kyssen. Men hur ska jag få henne att förstå att detta är sanningen?
Jag andas häftigt in och tar tag i Beas hand. Trotts omständigheterna gör hennes beröring mig lugnare. Att bara få hålla hennes hand och känna hennes värme gör mig lugnare. Och att hon har kvar sin hand i min och inte drar bort den gör mig en gnutta glad.
"J-Jag talar sanning. Snäll-lla Bea tro mig. Jag förstår inte varför du tänker så negativt o-om dig själv? Det är bara dig som jag gillar på detta sättet. Ingen annan har så s-stor plats i mitt hjärta som du har" hulkar jag fram mellan tårarna.
Hon ser på mig med ett halvt leende bakom
alla tårar, men tyvärr utstrålar hon ingen lycka. Hon tvivlar fortfarande."Men Oscar era fans skriver dagligen att jag inte förtjänar dig, att du kan få vem du vill och att det finns andra som du gillar mer än mig. Hur mycket jag än inte vill tro på det som skrivs så är det svårt. De har fan lyckats övertala mig att jag inte är duglig för dig, att jag är ful. Och om så många tycker det så är väll det sanningen. Därför förstår jag mycket väl om du inte vill vara min" säger Bea med svag röst. Hon sliter blicken från mina ögon och kollar istället ner i sitt knä. Nervöst börjar hon pilla på sina naglar som hon alltid gör när hon är nervös eller orolig.
Och det är nu allt klarnar upp. Det är nu jag förstår varför hon tror att jag gillar någon annan. Det är för våra fans skriver det till henne, och sedan när hon såg mig kyssa en annan så trodde hon fansen hade rätt. För då såg hon ju det i verkligheten och inte bara i text.
YOU ARE READING
Barndomsvänner | o.e
FanfictionBeatrice och Oscar är barndomsvänner. Tiden gick, dom blev äldre. Med åren tappade de kontakten helt. Dom trodde att dom var bortglömd av den andre. Men kan man verkligen glömma sin barndomsvän?