Barndomsvänner | o.e

12 - besök på fel toalett

~ Oscars perspektiv ~

10 minuter har nu gått sedan Bea gick på toa. 10 minuter.  Kanske är det lång kö? Eller hittar hon inte tillbaka? Planet går om 30 minuter och vi måste vara där snart.

Jag känner hur oron inom mig stiger. Bara inte något hänt henne. Jag förstod hur nervös hon är för att flyga. Det syntes på henne.Jag har stöttat henne alldeles för lite idag, det är därför hon varit så nervös och stel. Hon är rädd och jag har endast hållit hennes hand i tre minuter. Hur bra vän är jag egentligen?

"Omar" mumlar jag tyst , så tyst att jag knappt själv hör det. Men Omar hör allt, så han svarar med ett enkelt ja.

"Bea är flygräd , alltså verkligen flygrädd. Jag vet inte om det är därför hon gick till toan, tänk om hon sitter och har panik" säger jag och känner att jag är nära till att gråta. Hon betyder ju ändå mycket för mig. Det har hon alltid gjort och kommer alltid att göra.

" Kan du inte ringa henne?" Frågar Omar. Jag stelnar till då jag inser att jag inte har hennes nummer.Vi har helt glömt bort att ge varandra våra nya nummer.Fan.

"Ehm" säger jag och kliar mig nervöst i nacken.
"Jag har inte det" tillägger jag. Han suckar och kollar upp på mig.

"Men då får vi gå in till tjejernas toa, hon kanske inte mår bra. Hon verkade inte må jätte bra innan "säger Omar och börja gå mot toaletterna.

Han verkar också orolig över henne. Det känns ändå bra, det betyder ju att dom klickade med varandra. Omar kan verkligen läsa på människor och se om de mår bra eller inte  , varje gång någon av oss i bandet är nere så märker han det direkt. Han vill alltid få alla att må bra, han är en glädjespridare.

Jag springer ikapp Omar och vi går ner för trapporna till toaletterna. Klumpen i magen blir större. Hur kunde jag vara så dum att inte stötta henne mera.

Vissa rädslor kan man inte hantera bra. Jag förstår henne fullt ut om hon mår dåligt. Men varför sprang hon iväg till toan?

"Kan vi verkligen gå in här? " säger jag osäkert till Omar. Han nickar och puttar på min rygg så jag är tvungen att öppna dörren in till tjejernas toalett.

"Vi måste om vi ska hinna hjälpa henne innan flyget går" svarar han. Jag nickar som svar. Vi går längre in och glädjes åt att inga kvinnor stod vid handfaten. Dom hade nog inte blivit glada av att se oss här.

"Bea" ropar jag . Vi står stilla och lyssnar. Inget svar.

"Bea" ropar Omar , ännu högre ön mitt rop. Ett svagt ja hörs från en utav toaletterna, men vilken vet jag inte.

"Snälla kom ut" säger jag oroligt.

Inget händer , allt är tyst. Tänk om det var fel Bea? Men nej jag kände igen rösten, det är min Bea.

"Bea om du inte kommer ut kommer vi in till dig" säger Omar , hur han hade tänkt att vi skulle kunna komma in vet jag inte. Det är inte olika bås utan det är små rum med riktiga dörrar intill varje toalett.

Ett svagt skratt hörs och jag ler, när hon skrattar mår jag bra.

Dörren öppnas till en utav toaletterna. Jag var helt söker på att det var Bea, men jag hade fel. Det var en gammal dam i 70 års åldern. Hon kollade förskräckt på oss och vi gav henne ett försiktigt leende.