Barndomsvänner | o.e

53

~ Oscars perspektiv~

Det har gått tre dagar. Tre oerhört tuffa, långa dagar sedan jag gjorde slut med Bea. Det var inget jag tänkte igenom, jag bara skrek rakt ut att det var slut mellan oss för att jag var så fruktansvärt sårad och arg. Sårad för hon väljer Ogge före mig, arg för att de inte berättar något om det. Men jag börjar inse mera och mera nu för varje dag som går, att verken Bea eller Ogge har fått säga till mig vad dom menade med den där kyssen dem pratade om. Den påstår ju att dem inte kysst varandra, men varför är dem så närgångna då? Eller var. Dem är inte lika närgångna med varandra längre  som dem var innan allt drama. De har liksom tagit mera avstånd från varandra, men de skrattar alltid och har roligt med varandra. Vilket gör ont i hjärtat för mig. Men att se sin största kärlek skratta och mår bra får ändå mig på en aning bättre humör.

Jag saknar att vara orsaken till Beas skratt och leende. Jag saknar hennes ljusrosa mjuka läppar mot mina. Jag saknar att pilla i hennes bruna hår som hon älskar att jag gör. Gjorde. Jag saknar hur hennes gröna ögon glittrade varje gång hon log eller skrattade till mig. Allt, jag saknar allt med henne. Det är så fruktansvärt tomt inom mig att inte ha henne nära mig, även om vi ibland hamnar bredvid varandra vid middagen. Men det är inte samma sak längre då det är en oerhört stel stämning mellan oss. Något jag verkligen inte uppskattar.

Egentligen förstår jag inte hur allt kunde bli så fel. Denna resan skulle bli en romantisk , rolig grej med tjejen jag älskar över hela hjärtat. Men resan är bara hemsk just nu. Jag vill inget annat än att ligga hemma i min säng i mitt egna rum i Sverige. Jag vill bara ligga där och gråta, få ut alla känslor och bara kunna vara själv, kunna reagera som jag själv vill. Men nu har jag inget eget rum, jag delar rum med Felix och Katia. Ogge, Omar och Bea har ett eget rum då vi inte kunde få ett rum för sex personer eftersom att alla de rummen var upptagna på detta nya hotell.

Vi har precis kommit till Kalifornien och ska vara här i fyra dagar. Det är verkligen skillnad från New York och Kalifornien , klimatet, vädret , miljön ... Ja allt. Istället för långa gator med butiker har vi nu långa strandpromenader med olika små butiker , nästan som marknader med olika stånd. Den varma atmosfären som va i New York är inte alls så varm som här. Här är det nästan fuktigt utav all värme . En mer tropisk värme. Utsikten från hotellrummet är nu en mils lång strand med klarblått vatten istället för stora skyskrapor. Inte så dumt det heller.

I skräddarställning sitter jag vid fönstret och blickar ner på den oerhört långa stranden. Ihop om att se jordens finaste person. I hopp om att se det långa bruna håret som en varm dag som denna är uppsatt i en knut eller tofs. Jag vill inget annat än att ha henne vid min sida igen. Men jag vill inte återigen bli sårad, jag vill inte. Men jag måste låta henne säga sanningen, för helt ärligt var jag ett svin. Dem pratade bara om en kyss och jag drar en massa onödiga slutsatser som kanske inte ens stämmer? Fast dem kan stämma och då kommer jag bli lika förkrossad igen, därför vågar jag inte fråga om sanningen, vad dem menade med kyssen.

"Oscar" Någon säger mitt namn och jag reagerar genast. Jag blinkar snabbt med ögonen för att får bort de tårar som var påväg att komma. Jag kommer tillbaka till verkligheten, vill inte gråta inför personen som står bredvid mig.

Min blick vänder jag från fönstret till personen som sa mitt namn, som står bredvid mig. Katia . Hon har på sig en blå strand klänning och håret är uppsatt i en stor knut mitt på huvudet. Ett par pilotglasögon sitter även uppe på hennes huvud istället för över näsan.Hennes bruna ögon kollar oroligt in i mina, säkert alldeles vattniga ögon.

"Är de nått?" Frågar jag med relativt stabil röst. Men man hör på den att den inte är som vanligt. Att jag håller inne gråten tror jag kan höras rätt tydligt.