Barndomsvänner | o.e

55

~Beas perspektiv~

"Felix släpp mig" skrattar jag. Han springer med mig i hans famn på bryggan. De blåa ögonen som tillhör honom kollar in i mina gröna ögon och han flinar stort.

"Okej" säger han, fortfarande med flinet. Sagt är gjort och jag hamnar under vatten ytan. Direkt möts jag av något kylande omkring mig. Jag menade att han skulle släppa ner mig på bryggan, inte kasta ner mig i vattnet.

För att vara utomlands i ett varmt land så är havet väldigt kallt, det är för kallt. Det kyler för mycket, även om det ska vara svalkande så kunde det ändå vara några grader varmare.

Jag simmar upp till ytan och torkar bort det rinnande vattnet vid ögonen. Något jag hatar är att få salt vatten i ögat, det svider som bara den och jag får endast panik. Sedan kliar det i mina ögon resten utav dagen ifall jag får för mycket salt vatten i ögonen.

När jag öppnar ögonen står Felix, Omar och Ogge på bryggan, alla tre gap skrattar och jag ger dom en sur min tillbaka. Jag försöker iallafall att se sur ut, men om jag egentligen ser sur ut vet jag inte.

"Seriöst var det nödvändigt" muttrar jag surt medan jag klättrar upp för metall stegen som leder upp till träbryggan.

"Ja" skrattar Felix.

"Du skulle sett din min" fyller Ogge i, likaså skrattar han. Dom skrattar så mycket att det smittar av sig till mig. Även jag börjar skratta ,fast att jag egentligen inte är så glad pågrund av detta med Oscar. Men Felix, Ogge och Omar får mig att skratta trots allt.

Efter ett stunds badande med vattenkrig och simtävlingar går vi huttrande tillbaka till stranden. Vattnet blev varmt efter att man doppat sig några gånger men efter ett tag blev det lika kyligt igen som i början så vi bestämde oss för att gå upp och värma oss.

Omar berättar några skämt som får oss alla att skratta. Jag är så inne i alla skämt som Omar drar så jag inte märker att Oscar har kommit ner till stranden. Men när jag får syn på honom där han ligger i solstolen med endast badbyxor stannar mitt hjärta till och ett pirr lägger sig i magen. Mitt skratt avtar och med en gång känner jag skulden över mig, jag känner mig som världens elakaste människa. Han har inte sitt glada ansiktsuttryck som han alltid haft innan allt hände, det får mig att må så dåligt för det är jag som är orsaken till att han inte är glad längre.

Jag känner hur klumpen i magen växer och tårarna bränner bakom ögonlocken. Orden han sa i central park spelas upp om och om igen i huvudet på mig. Det är så fucking slut Bea. Varje gång jag ska sova spelas orden upp i mitt huvud och det slutar med att jag gråter mig till sömns.

"Bea du lyssnar ju inte" säger Omar , man hör på hans röst att han nyss skrattar då han är helt uppe i varv.

"Öh förlåt vad sa du?" Säger jag. Jag lyckas hålla min röst i relativt normal ton trots tårarna som vill trilla ner för kinderna. Jag är helt frånvarande för alla mina tankar ligger på världens finaste kille.

"Vad kallas det när två pensionärer går på en promenad ?" Säger Omar glatt. Jag sätter mig ner på min solstol som olyckligtvis är bredvid Oscar. Det är inte så att jag inte vill sitta bredvid honom, för det vill jag. Jag vill vara så nära han som det bara går. Men när allt är upp och ner mellan oss är det bara jobbigt att vara nära honom, för varje gång jag ser honom blir jag bara mer och mera kär i honom.

"Jag vet inte" svara jag .

"Antikrundan" säger Omar och skrattar. Felix och Ogge börjar också skratta och jag ler svagt åt Omar. Jag kan liksom inte få ut ett skratt för jag är inte glad i denna stund. Ifall allt hade varit som vanligt hade jag säkert skrattat så jag fick kramp i magen i denna stund, men jag kan inte vara glad när jag vet att jag orsakat att Oscar inte mår bra.