Barndomsvänner | o.e

60

~ Oscars perspektiv~

Jag vaknar upp av ett skrik följt av att någon andas häftigt. Förvirrat öppnar jag ögonen och ser Bea sitta och kolla tomt på stolsryggen framför henne. Hon andas snabbt och genast grips jag av oro. Har någon gjort henne något? Eller det hade väll jag märkt isåfall? Eller iallafall Felix som sitter ytterst. Eller har hon sett något eller drömt något?

"Bea" säger jag med mjuk röst. Man hör min oroliga stämma i rösten men det bryr jag mig inte om. Jag vill bara veta vad som är fel, vad som tynger henne.

Hon svarar inte utan fortsätter att andas djupt och snabbt. Jag tar tag i hennes hand och kramar den lätt, fortfarande utan någon som helst uppmärksamhet från Bea. Hon sitter som helt förstelnad.

"Älskling vad är det?" Frågar jag oroligt, ihop om att hon ska uppfatta att jag är här. Det är liksom som om hon är i någon annan värld då hon ser livrädd ut genom att kolla på en stolsrygg.

En klump av oro växer i magen på mig. Jag kramar om hennes hand lätt och ger den en fjäderlätt puss.

Hon vänder blicken mot mig. Hennes ögon speglar rädsla och oro. Jag känner genast obehag, varför är hon så rädd? Är det något med flygningen eller har någon gjort henne något. Tänk så kanske hon gick på toa, så var kanske någon äcklig gubbe eller någon annan sliskig typ där. Ush.

"Oscar... Jag ... Vi" stammar hon fram. Jag ser hur rädd hon är och det gör ont i hjärtat på mig att se henne såhär. Jag reser mig försiktigt och lyfter smidigt upp henne från flygplansstolen till min famn innan jag återigen sätter mig ner i min flygplansstol.

"Vi höll på att dö" säger hon förskräckt. Då förstår jag att hon drömt något, jag blir lättad att ingen gjort henne något. Men samtidigt tynger det mig att hon mår såhär över flygningen.

Jag kramar om henne hårt och stryker min hand lätt över hennes rygg. Jag vet att hon tycker det är skönt med lös ryggmassage, därför gör jag alltid det när hon är uppspelt eller något liknande för att få henne lugn igen.

"Det vara bara en dröm, ingenting har hänt " säger jag lugnt.

Jag pussar henne lätt på huvudet. Hon slingrar sina armar kring min kropp och borrar ner sitt ansikte vid min hals. Jag kramar henne hårdare och fortsätter att klappa hennes rygg.

"Förlåt jag... jag blev ba.bara så rädd " snyftar hon fram.

"Be inte om ursäkt , detta är inget du ska behöva be om ursäkt för. Du kan inte hjälpa att du drömde en mardröm" Säger jag lugnt.

"Men Oscar , jag förstör ju för dig jag" snyftar hon fram. Hon kollar sorgset upp på mig med rödsprängda ögon.

"Hjärtat säg inte så, du har aldrig förstört för mig, jag älskar dig , all tid med dig är dyrbar för mig" Jag pussar henne lätt i pannan.

Hennes rödsprängda ögon möter återigen mina. Oroligt kollar jag på henne. Hela jag känns tom när man ser sin älskade må dåligt.

"Men det är alltid jag som är ledsen, det är alltid du som hjälper mig, det känns knappt som om jag finns här för dig och hjälper dig när du har det tufft." säger hon bekymrat. Jag skakar bestämt på huvudet.

"Du finns visst här för mig, minns du inte när jag var så nervös då när vi skulle uppträda i Washington? Det var du som fanns där för mig, det var du som stöttade mig och fick mig att bli lugn. Även om du kanske inte tänker på det så hjälper du mig genom allt du gör för mig, jag får styrka och lycka från dig" säger jag ärligt. Jag pussar henne lätt på munnen. Hon ler när jag sagt klart orden samt pussat henne. Jag ler tillbaka, hon är så vacker.