Barndomsvänner | o.e

78

Med tårarna rinnandes nerför kinderna går jag in i en skog. Mina ben styr mig mot platsen som alltid tröstade mig när jag var liten. Sedan känner jag inte för att gå på den asfalterade gångbanan, där kan vem som helst se mig gråta och det vill jag inte.

Min ben styrs automatiserat mot den stora stenen som man nästan får klättra uppför för att kunna sitta på toppen. På den stenen har jag suttit många gånger under mina år som barn. Om jag någon gång blev sur eller arg när vi var hemma hos farmor så sprang jag alltid ut till denna stenen. Den gav mig på något sätt lugn och jag blev avkopplad här ute.

När stenen når mitt synfält ökar jag på stegen och när jag väl kommer fram klättrar jag smidigt upp och sätter mig vant på kanten av stenen så att benen dinglar utanför.

Just nu är allt så jobbigt. Det känns som mina känslor spökar med mig. Jag älskar ju Oscar så otroligt mycket, det gör jag och allt jag vill är att förlåta honom och bara slänga mig i hans famn. Men samtidigt har han gjort fel och det sårar mig. Å andra sidan har jag själv gjort samma misstag så egentligen borde jag inte reagera såhär hårt på det. Men hur kommer de sluta om vi båda är kapabla till att göra samma misstag igen? Förlåter jag honom så kanske detta misstag upprepar sig, och det vill jag inte ska hända.

Jag drar upp min mobil med skakiga händer. Ett sms från farmor, Omar och Oscar har rullat in.

Oscar 13.47
Jag var hemma hos din farmor, ville få tag på dig och verkligen förklara men du var inte hemma. Snälla hör av dig när du ser detta, jag älskar dig.

Trots hur arg jag än är på honom så gör hans sms mig ändå en gnutta glad. Speciellt de tre sista orden. Men jag förstår inte vad det är han ska förklara i det hela. Han kysste en annan, eller kysste han men han kysste ändå tillbaka så tekniskt sätt kan man säga att han kysste henne också.  Vad finns mer att förklara? Att han gjorde ett misstag? Jo tack det vet jag ju. Men samtidigt kanske det är rätt att låta honom förklara. Jag kan inte dra förhastade slutsatser och dessutom lät han mig förklara när jag hade kysst en annan.

Jag läser de andra två smsen.

Omar 13.38
Och vart exakt är stenen? Finns det inte hundra tusen miljoner stenar i Stockholm????

Vänta jag är där din farmor bor nu, jag såg en stor sten i en liten skog men jag gick förbi förbi skogen för tror någon satt på stenen.

Jag skrattar lätt åt hans förvirrande sms innan jag knappar in ett svar.

Jag 13.51
Kom till den stenen du såg , de är jag som sitter på den idiot 😘

Omar 13.51
Oh

Jaha

Hahaha

Är dum i huvudet

Men jag kommer vänta där

Jag 13.52
Jag väntar hahaha

Till sist läser jag smset från farmor.

Farmor 13.42
Oscar var här och sökte dig! Han är stilig din pojkvän . Puss o kram farmor !

Att hon alltid avslutar alla sina sms med sitt namn. Jag vet ju att det är hon eftersom det är hennes nummer och jag döpt henne bland kontakterna. Det är ju inte dirket som att skicka brev att man måste underteckna varje gång man skickar. Men det tror jag att min farmor tror ibland, att det är som brev.

"Jag gick förbi denna stenen innan och bara jävla nån sitter där dit vågar jag inte gå" skrattar Omar och jag rycker först till då jag inte märkt att han stod så nära stenen. Det får han att skratta högt och jag kan inte låta bli att le trots tårarna som rinner fortfarande.

"Hej Omar" skrattar jag fram med skakig röst.

"Hej darling hur är det?" Frågar han och klättrar smidigt uppför stenen och sätter sig bredvid mig. Så nära att våra lår och armar lätt snuddar vid varandra.

"Har väll mått bättre, är bara så jäkla förvirrad" svarar jag ärligt och han nickar förstående, lägger sin arm kring mina axlar och jag lutar huvudet mot hans axel.

"Har du pratat något med honom efter allt det här?" Frågar han och jag skakar på huvudet.

"Han har försökt få tag på mig, han var till och med hos farmor nyss för att få tag i mig. Men jag vet inte om jag klarar av att höra hans ursäkt. Jag menar det är klart som fan att han hittar någon bättre än mig det är ju inte så svårt att hitta för jag är bara allmänt dålig o ful o det har ju era fans konstaterat" säger jag, de sista mumlar jag svagt ut. Vill egentligen inte att han ska höra det. Han älskar ju sina fans och man vill inte höra något dåligt om de man älskar.

"Älskade Bea lyssna noga" säger Omar allvarligt och tar mjukt tag i min haka. Han vinklar upp mitt huvud och kollar djupt in i mina allt för blanka ögon som snabbt fylls av nya tårar. Han tar sin tumme och torkar bort tårarna under mina ögon innan han återigen fäster blicken i mina ögon.

"Du ska inte ta åt dig av vad folk skriver om dig. Så länge man är offentlig och igenkänd av många så kommer man alltid få handskas med hat, oturligt nog. Jag förstår att det är jobbigt för dig eftersom du inte valt att bli 'känd',men tyvärr tror jag du kommer få stå ut med elaka kommentarer ett tag. Men dessa folk som skriver hat har inget liv och mår antagligen inte bra. De är avundsjuka på dig för att du får så mycket uppmärksamhet av oss och för att du är så fin. Och inget av det elaka dom skriver är sant. Du är vacker, rolig och har en jättefin personlighet och det kan inte de andra säga något annat om för de känner inte dig. Så ta istället åt dig av det vi säger istället för det några du inte känner säger." Säger han allvarligt. Jag hör på hans röst att han är en aning besviken när han pratar om de som skrivit hat.

"Men tror du verkligen Oscar tycker så om mig som du sa?" Frågar jag oroligt.

"Vad menar du?" Frågar han fundersamt.

"Du sa att jag är vacker, är rolig och har fin personlighet. Tror du verkligen Oscar tycker så om mig?" Frågar jag och denna gången med ännu flera tårar . Omar drar förvirrat ihop ögonbrynen så en rynka bildas mellan de.

"Det är klart han gör det, varför tror du att han inte tycker så?" Frågar han förvirrat. Jag suckar och kollar återigen ner i mitt knä innan jag kollar upp i Omars vänliga ögon igen.

"För det finns så många andra finare än mig" mumlar jag fram. Han ger mig en medlidande blick och drar in mig i hans varma famn. Doften som han alltid bär når min näsa och den gör mig lugn. Omar har alltid fått mig att bli lugn trotts hur stimmig han än kan vara.

"Oscar har aldrig vart sår förälskad innan som han är i dig. Han är så jävla kär i dig, det är sjukt. Så svar på din fråga, ja han tycker du är vacker, rolig och har en fin personlighet och det tycker vi andra också fast på ett vänskapligt sätt då" säger Omar säkert. Och jag kan inte låta bli att le en aning. Men påmind snabbt om kyssen och lyckan i min kropp försvinner.

"Men varför kysste han då en annan" snyftar jag fram.

Han drar sin hand lugnt över min rygg och gungar lite fram och tillbaka.

"Jadu, den historien får du höra av Oscar. Jag har lovat att inte säga för han vill att du ska höra det från honom och ingen annan. Och tro mig, du kommer få en annan bild av det hela när du hört honom säga sanningen. Så snälla, låt honom förklara. För min skull, jag hatar att se er båda såhär " svarar Omar och kollar ledsamt mig mig.

Inte för jag blir mer klok på detta. Men mina tanke är inte lika delade längre. Jag vet nu vad jag ska göra och det är att lyssna på Omars ord. Jag tänker låta Oscar förklara. För något inom mig säger att kyssen var påtvingad. Men jag kan ha fel, det kanske bara är en inbildning för att trösta mig själv.