Barndomsvänner | o.e

45

Jag sluter ögonen hårt och tar ett hårdare grepp om armstöden på flygplans stolen. Planets jetmotor börja snurra och planet rullar på hjulen längs marken fram. Jag andas in djupt och försöker att tänka på något jag blir glad av, något roligt. Men hur mycket jag än försöker får jag bara upp en bild av ett plan som kraschar och sedan börjar brinna. Jag blir rädd, jag vill inte dö ingen flygolycka, jag vill inte avsluta mitt liv på ett dramatiskt sätt.

Jag känner ett sug i magen och ett litet slags tryck i öronen, planet lyfter. Mitt högra öga öppnar jag försiktigt, ögat mot fönstret. Jag kollar snabbt ut och ser att vi är ett par meter över marken. Ganska många meter för att vara mer exakt. Men planet åker högre och högre upp och jag känner mig mer och mer rädd.

"Hur är det?" En hand läggs på min hand och jag kollar mot personen bredvid mig. En kille i min ålder kollar oroligt mot mig.

"Bea?" Säger han frågandes. På något vänster känner jag igen honom, väldigt väll faktiskt. Men jag kan inte sätta ord på vem han är.
Det känns lite pinsamt, han vet vem jag är men jag minns inte honom.

"Du känner inte igen mig va?" Säger han och skrattar lätt. Jag ler ett stelt leende mot honom, detta känns oerhört pinsamt.

"Nej och det känns en aning pinsamt just nu" skrattar jag nervöst. Han skrattar lätt och ger mig ett vänligt leende.

"Jag är Simon , vi gick på gitarr lektioner tillsammans sen slutade du för fotbollen , eller visst var de fotboll du håller på med?" Säger han. Det är som en bomb med minnen slår ner i hjärnan och allt sätts på plats. Hur kunde jag inte se att det var han? Han är sig jätte lik fortfarande, samma bruna hår som står en aning uppåt, samma fina bruna ögon som jag innan tyckte så mycket om. Det gör jag fortfarande men inge på samma sätt, idag faller jag om och om igen när jag koller in i någon annans kille ögon. Denna någon är Oscar, jag saknar verkligen honom.

"Juste, jo visst ja höll på med fotboll men slutade på grund av skador. Men va kul att se dig igen"'säger jag glatt och ler. Han ler glatt tillbaka. Simon och jag var väldigt bra kompisar , men när jag slutade på gitarr förlorade vi kontakten. Jag har inte spelat gitarr på flera år, fotbollen var en av orsaken att jag slutade på gitarr, men den andra grejen var att jag inte ville att folk skulle veta att jag spelade gitarr. Jag ville inte vara tjejen som spelar gitarr och sjunger sånt som många relaterar som tjej grejer. Utan jag ville verka som en cool person, en tuff tjej som kan sin lag idrott.

Utan att ens tänka på det gav han min någon slags lugnande effekt. Jag tänkte inte på att vi just nu var över molnen, flera tusen meter över marken, att vi satt i ett plan som är tyngre än luften men ändå kan flyga. Det är alltså detta jag behöver, någon eller något som distraherar mig från mina tankar, från min rädsla.

De 6 timmarna till andra sidan Atlanten gick relativt fort. Simon skulle också hela vägen till New York och vi hade platserna bredvid varandra även från London. Han är verkligen omtänksam då han märkt att jag är en aning flygrädd men han hjälpte mig att bli lugn. Jag har verklige glömt hur otroligt snäll och rolig han är.

Vi går under tystnad och hämtar våra väskor. Jag tar tag i min stora resväska när den kommer inom räckhåll för mig, jag placerar den på golvet och drar upp handtaget.

" Så är du själv i New York?" Frågar jag och han nickar. Varför flyger man till New York själv? Vore inte det jätte tråkigt.

"Eller pappa bor här så ska bo hos honom" säger han och jag nickar. Det förklarar ju saken.

"Är du här själv eller?" Frågar han, jag skakar på huvudet.

"Ska träffa min pojkvän och mina vänner" svarar jag och han nickar förstående.

"Är de amerikaner?" Jag skrattar lätt och skakar på huvudet.

"Nä dom är lika svenska som vi, han är förresten lika gammal som du" säger jag.

"Är han stockholmare ?"

"Ja"

"Vad heter han?"

"Oscar"

"Oscar?"

"Enestad"

Jag vet inte om jag inbillar mig, men det kändes som han stelnade till när jag nämnde Oscar. Men varför skulle han göra det?

"Oh" säger han tyst, men inte tillräckligt tyst för att jag inte ska höra.

"Vadå känner du han?" Frågar jag. Han kollar upp mot mig.

"Nej eller jo, eller han är ju känd så visst vet jag vem han är" säger han nervöst. Varför är han nervös? Det är så många frågor som snurrar i mitt huvud men jag vågar inte ställa de.

"Men måste gå, trevligt att ses vi får höras" säger han och drar in mig i en kram. Jag kramar osäkert tillbaka , hans händer ligger långt ner på min rygg. Lite för långt ner enligt mig. Jag som nyss kände mig trygg bredvid honom känner mig nu en aning osäker och inte alls lika lugn. Jag drar ifrån kramen och tar tag i min väska.

"Hejdå Simon " säger jag snabbt och han ler snabbt innan han vänder sig om och går iväg. Varför betedde han sig så konstigt ?

Min mobil vibrerar och jag tar upp den ur fickan. Ett sms från Oscar.

Oscar ♡

Vänd dig om<3

Jag gör som han säger och vänder mig om. En massa människor passerar framför mig. Jag ser Oscar emellan alla människor. Mina läppar åker upp i ett leende och jag skyndar mig förbi alla stressade människor. Det sista få meterna som skiljer oss åt släpper jag min väska och hoppar upp i hans famn.Han kramar mig hårt tillbaka och jag ler större än någonsin. Min fina Oscar

"Jag har saknat dig" snyftar jag glatt fram. Små tårar rinner ner längs mina kinder. Jag har verkligen saknat att få känna hans kropp mot min, att vara i hans famn.

"Jag har saknat dig ännu mera, du fattar inte" säger Oscar och drar mig närmre honom. Han pussar mig lätt i pannan och en pirrande känsla for genom kroppen. Såhär får ingen annan en Oscar mig att känna.

"Den här är till dig, för att du är världens bästa flickvän " säger Oscar när vi dragit ifrån kramen. Han räcker fram en bukett röda rosor till mig. Jag möter hans blickar och han kollar glatt mot mig, jag ser lyckan i hans ögon. Jag ler stort mot honom och tar emot blommorna.

"Du är världens finaste pojkvän" säger jag och kramar honom igen. Vi kollar på varandra ett bra tag. Bara tar in att vi faktiskt står här i varandras armar. Sedan suddas mellan rummet mellan våra läppar ut. Jag placerar mina händer kring hans nacke och han lägger sina händer på min midja. Våra tungor dansar i någon synkad takt och det pirrar i hela kroppen. Han får mig att bli så lycklig, han gör mig så glad denna Oscar Enestad. Min fina pojkvän.

•••
Tycker ni jag ska förbättra novellen på något sätt? Isåfall vad vill ni har mer/ mindre utav? Skriv gärna så jag vet vad ni tycker om att läsa :)

Tack för alla röset och läsningar , ni är så underbara som läser, kommenterar och röstar. Det gör mig så glad . Tusen tack!