Barndomsvänner | o.e

67

~ Bea's perspektiv ~

"Hallå jag är hemma" ropar jag när jag kommit innanför ytterdörren. Jag tar av mina vita Vans och sätter dem i skohyllan. Min svarta bomberjacka tar jag av mig och hänger på en utav de vita galgarna.

"Du kom i perfekt tid, maten är precis klar" svarar mamma glatt ifrån köket.

Jag styr mina steg till köket. En doft utav mammas kycklingrätt når min näsa. Doften får min mage att kurra ordentligt, jag är verkligen hungrig.

Mamma öppnar ugnen och böjer sig ner för att ta ut plåten med kycklingen som ligger i en brun sås.

"Vad gott det ser ut" säger jag. Mamma ler mot mig och sätter plåten på grytunderlägen på vår lilla köks ö. Bredvid står en gryta med ris samt en skål med sallad.

Efter ett x antal rop ifrån mamma om att maten är klar är hela familjen samlade runt det vita runda köksbordet med varsin portion kycklingrätt framför sig. Jag älskar verkligen denna rätt, den är smakrik men inte för stark. Perfekt enligt mig.

Jag tar några tuggor av den perfekta goda maten. Smaken sätter sig i munnen , verkligen hur gott som helst.

"Så vad var det ni skulle berätta?" frågar Jakob. Han häller upp cola i sitt vinglas innan han ger mig cola flaskan. Även jag häller ut den mörkbruna kolsyrade drickan i mitt vinglas som står framför min tallrik.

Mamma och pappa ger varandra varsin blick som jag inte kan tyda. Jag kan inte se om de är glada eller inte. Positivt eller negativa blickar. Det får min mage att pirra av oro. Har något allvarligt hänt ? Har någon nära gått bort? Eller är det kanske något roligt de ska säga, vi kanske ska skaffa hund? Eller åka på resa?

"Ni vet att jag fått olika erbjudande om nya jobb?" Säger pappa när han svalt maten han nyligen hade i sin mun. Jakob och jag nickar innan pappa fortsätter.

"Jag tackade ja till ett utav jobben förra veckan, detta jobb kommer ge mig bättre lön än mitt nuvarande jobb." Han stannar upp och kollar mot mamma. Nytt jobb med bättre lön är väll super bra. Men vad var det för speciellt med det? Varför var vi tvungna att få reda på det just idag.

"Det är väll jätte bra" säger jag. Pappa ler lätt mot mig och nickar innan hans ansikte återigen blir allvarligt. Det får mina positiva idéer att försvinna.

"Men jobbet är i England, pappa och jag har diskuterat och vi tycker det är bäst ifall hela familjen är samlade på ett ställe. Vi flyttar till London i mitten av september" säger mamma allvarligt.

Chockat kollar jag mot mina föräldrar. Är de seriösa? Ska vi flytta till London? Ska vi bo i ett annat land, ska vi lämna Sverige ? För hur länge? Frågorna snurrar runt i mitt huvud, men den största frågan. Kommer jag tvingas lämna Oscar ? Kommer jag inte kunna få träffa honom varje dag? De måste skämta med oss.

" Är ni seriösa?" Frågar Jacob chockat. Pappa nickar lätt.

"Vi hade tänkt att du kunde gå terminen ut här i Sverige men de behöver verkligen personal på det här nya jobbet , vi måste tyvärr åka redan i september " säger pappa till mig.

Fortfarande förstår jag ingenting. Jag får verkligen inte ut några ord, det är som om att de sitter fast i halsen på mig. Det är så mycket jag vill säga i denna stund. Så mycket jag vill få ut. Alla frågor snurrar ju i mitt huvud, men jag får inte ut en ända. Det känns som hela min mun har omvandlats till Sahara öknen. Helt torr att jag inte kan få ut några bokstäver som ska bilda ord.

"Men vi ska väll inte flytta för alltid?" Frågar Jakob.

Jag hör på honom att han inte heller tycker detta är en bra idé. Hans röst har liksom inte den glada tonen som den alltid bär.