Barndomsvänner | o.e

54

Vinden tar löst tag i min tröja vilket leder till att den fladdrar vid min kropp. Det blir som
en svalkande fläkt utav den fuktiga värmen ute. Jag fäster blicken ut mot havet istället för mot marken. Gruset under mina fötter knarrar när jag går på stigen som leder till den enorma sand stranden.

"Oscar du behöver inte prata med henne idag men vad du än gör så stäng inte ute henne som du gjort de andra dagarna" säger Katia mjukt till mig där hon går bredvid mig mot stranden.

"Men jag vet inte vad jag ska säga till henne, allt har blivit så fel" säger jag med en tung suck.

"Det löser sig, var bara inte kall och stäng inte ute folk för de kommer inte lösa något" säger hon allvarligt. Jag nickar och hon ger mig ett svagt leende som jag besvarar.

Ett par få minuter efter Katia och jag yttrat oss de sista orden stannar Katia vid ett par solstolar som jag antar är våran. Alla vita solstolar har en dyna med en handduk på sig utom en  solstol som är utan handduk, jag antar dem hyrt den åt mig.

"Dem andra är nog och bada, du kan ju gå ner och se ifall de är vid havet" föreslår Katia. Men helt ärligt känner jag inte alls för att bada. Jag har liksom inte lust att göra något idag.

"Jag stannar nog här" svarar jag och lägger handduken på den tomma solstolen. Jag drar av min vita T-shirt och hänger den längst upp på solstolen innan jag sätter mig i solstolen. Dynan är varm trots dynans ljusblåa färg. Men det värmer skönt då vinden är en aning kylig.

"Kom ihåg vad jag sa bara , inte stänga ute folk" Katia talar med en vänlig och lugn ton på rösten men allvaret i hennes ögon får mig att inse att hon verkligen menar det hon säger.

"Nej men ja känner bara inte för att bada" säger jag med en suck.

"Det är helt okej" svarar Katia lugnt. Jag ler svagt innan jag stoppar in hörlurarna i öronen och sätter på Spotify. Mina svarta solglasögon sätter jag på mig innan jag lutar stolen bakåt och sluter ögonen.

Låten Faded av Alan Walker börja spelas och jag höjer volymen. Jag älskar den låten, jag kan relatera så mycket till den. Den är bra men samtidigt en sån låt man kan sitta och gråta till.   Det ända eller den ända jag tänker på under låtens gång är Bea. Jag har verkligen varit för hård mot henne och det ångrar jag. Klumpen i magen utav sorgen och skulden ökar för varje sekund utav låten som spelas. Varför skulle allt fucka sig mellan oss? Det var detta jag var rädd för när jag frågade henne den kvällen i Norge ifall hon ville bli min, att vår vänskap skulle förstöras ifall vi gjorde slut. Ibland är jag bara jävligt korttänkt, jag menar jag kunde väll tänka igenom allt innan jag gjorde slut.

•••

Ett kort och tråkigt mellan kapitel, det kommer upp ett längre kapitel från Beas perspektiv senare idag, har nästan skrivit klart det!

Har ni jullov nu? Jag fick det igår, så skönt!!!😍