Barndomsvänner | o.e

79

~Oscars perspektiv~

Jag sitter instängd i mitt rum, i min säng och kollar tomt ut i rummet. Tårarna rinner fortfarande nerför mina kinder. Men inte lika mycket som tidigare. Vid min sida ligger två utav mina hundar, Donna och Daisy. Just nu sover de båda, Donna har huvudet vilandes i mitt knä och trotts mitt mående kan jag inte låta bli att småle för mina hundar är underbara. Ända sedan jag kom hem har de märkt att jag mått dåligt. De har puffat och slickat på mig. Allt för att få mig glad. Och det känns så skönt att ha någon vid sin sida även om det är ett djur och inte en människa.

Jag bestämde mig för att åka hem från Ogge ändå. Det kändes fel att stanna så länge hos honom, jag har vart där i hela 5 dagar.Mamma och pappa började förstås undra varför jag inte kom hem på så länge så jag bestämde mig för att det var dags att komma hem. Och som sagt kändes det fel mot Ogge och hans familj att jag stannade där så länge, även fast de sa att det var okej så kändes det fel.

En lätt knackning hörs på dörren och jag suckar. Hur många gånger måste jag säga till mamma att hon ska gå? Jag vill inte visa mig såhär svag för henne eftersom jag då måste berätta allt som hänt. Dock har hon redan listat ut att något hänt då jag hela dagen varit instängd på rummet och varit relativt otrevlig mot alla i familjen förutom hundarna. Därav har hon försökt pratat med mig flera gånger men trotts att jag ber henne att gå.

"Mamma jag vill fortfarande inte att du kommer in" fräser jag surt, mitt tålamod har verkligen sjunkit. Kan hon inte förstå att jag vill vara själv.

Men trotts det jag sa öppnar hon dörren. Jag tar snabbt upp min kudde och gömmer ansiktet bakom den, vill inte att mamma ser att jag gråter. Direkt när dörren öppnas mer vaknar hundarna och jag kan känna hur de hoppar ner från sängen och skäller glatt.

"Heej Daisy, heej Donna"  hörs en välbekant röst säga. Rösten låter barnslig och glad som alltid när hon pratar med hundarna.

Det känns som hela mitt hjärta gör dubbelvolt  och magen pirrar till. Oförstående tar jag bort kudden från ansiktet och möts av hennes gröna ögon som idag inte utstrålar lika mycket lycka som de brukar göra.

"Bea?" Säger jag chockat.

Hon ler snett, stänger dörren bakom sig och går med osäkra steg fram till sängen och sätter sig bredvid mig. Jag skulle helst av allt vilja sudda ut de få centimeterna som är mellan oss just nu. Jag vill sitta så nära henne som möjligt. Vill krama om henne, kyssa henne och verkligen behandla henne som min prinsessa. Men jag tror inte hon hade uppskattat det nu när hon är sur på mig.

Ingen av oss sliter blicken ifrån den andra. Vi kollar in i varandras ögon och det känns som tiden står stilla och som alla problem är som bortblåsta när jag ser in i hennes ögon.

Men tillslut avbryter Bea vår ögonkontakt och kollar nervöst ner i sitt knä. Och med ens kommer jag tillbaka till verkligheten. Jag känner hur även jag börjar bli nervös. För det är nu jag har chansen att förklara allt för henne. Vad som henne på balkvällen och det är nu Bea kan välja att tro på mig eller kanske hon inte förlåter mig.

"Alltså" börjar Bea. Hon pillar nervöst på sina naglar.

"Eh... Jag menade inte att överreagera så, förlåt. Men jag blev så chockad och behövde lite tid att tänka och så. Men jag är redo nu att höra vad som egentligen hände den kvällen"  fortsätter Bea. När den sista meningen är sagd kollar hon upp mot mig igen och jag sväljer hårt vilket jag ofta gör när jag är nervös.

"Det är inte du som ska be om ursäkt, det är jag. Det du såg, det eh .... Alltså det hände. Jag kysste en annan och hon kysste mig. Och jag önskar så att jag kunde stoppa det, att jag kunde ha medvetandet och inte låta det hända" börjar jag. Jag andas in djupt och kollar sedan mot dörren för att se så ingen i familjen är där. För jag vill inte att dom hör detta, jag vill inte att de får reda på att jag blev drogad för då kommer de bli oroliga och hålla på en massa och kanske kontakta polisen och det blir för mycket för mig.

Jag kollar återigen på Bea och hennes ögon är nu blanka av vad jag tror och antar är tårar. Det bildas en klump i magen när jag ser henne så.  Det gör ont inom mig att se henne såhär förstörd och det blir inte bättre av att jag är anledningen till hennes mående.

" vad menar du med att du önskar att du hade medvetandet?" Frågar hon med skakig röst.

Jag andas djupt in. Och kollar djupt in i hennes ögon.

"Du vet när du skulle gå på toa?" Säger jag frågandes och hon nickar försiktig.

"Jag gick till Ogge då och berättade för honom att vi skulle med till stranden. Sedan pratade vi lite också. Men efter ett tag började jag bli orolig, eftersom det hade tagit mer än 10 minuter sedan du gick på toa. Så jag gick in för att se vart du var. Jag ville se att allt var okej också. Men när jag kom in i den stora lokalen var det en tjej som gick in i mig så jag tappade min dricka och hon erbjöd sig då att köpa en ny åt mig och jag sa att hon inte behövde det. Men hon envisades med att göra det och sen minns jag att jag pratade lite med henne och drack av drickan hon köpt och efter det minns jag inte ett jävla piss. Sedan hittade Ogge mig på toaletterna, han sa att jag var helt borta och var helt rödsprängd vid ögonen. Jag tror tjejen drogade mig. Och därmed var jag helt omedveten om vad jag eller hon gjorde. Jag kommer inte ihåg att jag kysst henne. Allt är sonett jävla svart hål , det sista jag minns är att jag drack utav den drickan. Allt efter det är helt utsuddat.Detta kanske låter het orimligt i dina öron. Men jag lovar Bea, jag talar sanning och det sista jag skulle göra är att vara otrogen mot dig, du betyder alldeles för mycket för mig för att ens få den tanken" säger jag ärligt. Jag kollar ner i mitt knä och sedan upp mot Bea igen.

Jag har talat sanningen och nu är det upp till henne om hon vill behålla mig eller inte. Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan henne. Oavsett hur hon väljer kommer jag alltid kämpa och försöka få henne att bli min. För hon är allt jag begär, hon är allt jag någonsin önskar mig.

•••••

Heeeellloo!
Jag sitter på tåget nu, påväg hem från en kompis och jag saknar henne redan :( hatar distans!

Men denna boken börja lida mot slutet, blir förmodligen ett- två kapitel till. Vet att jag sagt det innan men denna gången börjar den faktiskt bli slut hihi.

Men ni ville ha en bok 2 utav denna väll? För isåfall ska jag fixa det. Eller jag har faktiskt halv börjat på en bok 2, men vill checka av med er först om no vill ha en bok 2. Så skulle ni vilja ha en bok 2???❤️