Barndomsvänner | o.e

69 - 1/2

Veckorna spenderar jag tillsammans med Bea. Varje ledig dag , varje ledig sekund jag har spenderar jag med henne, jag vill liksom inte gå miste om någon dyrbar tid med henne. För vem vet hur lång tid det tar tills vi ses igen efter att hon har flyttat?

Den 13 september, dagen efter våran konsert lyfter hennes flyg som ska ta henne bort från mig, bort från Sverige och till England. Idag är det en vecka och en dag kvar. Exakt en vecka kvar till konserten.  Konserten jag och killarna längtar efter så länge, ända sedan vi fick erbjudandet att anordna en egen konsert i globen. Men nu vill jag inte att det ska bli den 12, för när konserten är slut har jag bara ett få par timmar kvar med Bea.Det som också är jobbigt är att jag vill prestera som bäst på denna konsert, för att göra henne och alla fans stolta . Men det kommer vara svårt när man vet att sin flickvän ska flytta till ett annat land dagen efter.

"Oscar" suckar Felix irriterat. " koncentrera dig, konserten är på lördag förihelvet " tillägger han argt. Han kollar på mig med allvarlig blick och jag viker snabbt bort blicken.

De senaste dagarna har jag varit helt ofokuserad, helt borta. Tankarna har legat över allt och ingenstans. Jag har liksom varit helt koncentrerad på mina tankar att jag helt glömmer bort vad jag egentligen håller på med.  Noll koll har jag haft på min kropp och mina rörelser. Det är som all koreografi plötsligt försvunnit från mitt huvud. Som om en suddig dimma ligger framför minnet och alla rörelser är helt bortglömda.

"Men jag gör ju det" svarar jag surt tillbaka. Lögn, jag kan inte koncentrera mig på något förutom mina tankar som håller på att ta kål på mig.

Felix suckar högt. Han går med spända knytnävar och blicken fäst i golvet mot mixerbordet. Att allt alltid ska vara perfekt, varför kan man inte få göra lite misstag ibland? Jag är inte perfekt.

När han kommer fram till mixerbordet börjar han om låten. Allt blir suddigt i hjärnan och jag glömmer precis allt, varenda steg. Vilket leder till att jag går in i Ogge då jag dansar åt fel hål.

"Oscar" suckar Ogge en aning irriterat.

"Sorry" mumlar jag.

Ännu en gång börjar Felix om låten. Istället för att ens försöka dansa går jag irriterat ut ur danslokalen. Dörren smäller jag igen bakom mig. Jag bryr mig inte om killarnas frågande blickar när jag gick ut. Jag orkar inte hålla inne tårarna längre och jag vill inte gråta inför killarna. De må vara mina bästa vänner men vi brukar liksom inte gråta hursomhelst.

Tårarna tränger ut genom mina ögon utan att jag kan stoppa dem. Med snabba steg går jag in till omklädningsrummet. Ilskan bubblar inom mig, varför jag är så arg vet jag inte. Men alla känslor och tankar som kommer samtidigt gör mig oerhört förvirrad. Irriterat sparkar jag på de röda skåpen som finns innanför dörren i omklädningsrummet. Ett högt buller ekar i rummet när min sko träffar plåt-skåpsluckorna. En liten buckla blev kvar skåps dörren.

"Fuck" mumlar jag när smärtan tar över min fot. Varför är jag så korttänkt för? Klart man får ont i foten om man sparkar allt vad man har i en hård skåplucka.

Jag slår mig ner på en utav bänkarna.   Mina armbågar sätter jag mot mina lår och gömmer ansiktet i händerna. Tårarna rinner nerför mina kinder. Alla tankar ligger på Bea, hur kommer det bli när hon flyttar? Kommer vi fortfarande kunna vars ett par? Allt jag vill är att va hennes, men kommer vi klara distansen ?

Dörren intill omklädningsrummet öppnas. Jag torkar snabbt bort tårarna med handen. Men förgäves, nya kommer hela tiden. Jag sitter kvar i samma position , med ansiktet mot handflatorna i hoppa om att gömma ansiktet helt för personen som kommer in.