Barndomsvänner | o.e

32

~ Oscars perspektiv ~

Morgonen därpå vaknar jag med en tom plats bredvid mig. Sängen som igår var mysig och varm känns nu kall och inte alls lika mysig. Jag sätter mig upp i sängen och kollar runt i rummet. Ingen Bea här inte. Hon kanske är på toa? Eller kanske hon stack hem till sig? Men varför skulle hon göra det utan att säga till mig?

Fundersamt tar jag tag i telefonen. Skärmen lyser upp när jag klickar på den runda hemknappen. 10.23, jag måste ha sovit länge.
När jag precis ska klicka in på sms för att se om Bea skrivit något börjar min mobil vibrera. Straxt efter lyser Katias namn upp på skärmen. Jag dra fingret över skärmen och lägger sedan mobilen mot örat.

"Hallå" säger jag med hes röst. Att jag nyss vaknat borde höras rätt tydligt då min röst alltid lyckas bli hes när jag vaknat.

"Hej Oscar , förlåt om jag väckte dig" börjar Katia.

"Ne de är lugnt , var de nått viktigt?" Frågar jag och sätter mig upp. Jag drar av täcket från kroppen och kylan når min bara överkropp.

"Ja, vi måste åka till USA redan på onsdag om vi ska hinna med allt jobb i LA innan vi ska på turné. Hinner du hem från stugan innan det?" Hon låter rätt stressad på rösten.

En klump bildas i min mage. Ska vi åka redan på onsdag? Vi skulle väll åka på måndagen veckan efter?Jag har inte ens berättat för Bea att vi ska till USA. Vi ska ju gå på Ed på lördag. Hur blir det med det ?

"Oscar?" Frågar Katia och jag kommer tillbaks från tankarna.

"Men skulle vi inte åka måndagen veckan efter?" Frågar jag. Klumpen har nu satt sig i halsen vilket får min röst att låta mer darrig.

"Jo det var tänkt så, men som sagt måste vi åka redan nu på onsdag om vi ska hinna allt" säger Katia. Jag sväljer i hopp om att klumpen ska lossna, men den sitter kvar där. Jag vill inte åka redan nu på onsdag. Jag vill inte lämna Bea här.

"Men vi hade ju fått VIP till Ed hur blir det med de?" Frågar jag med skakig röst. Jag är nära till att gråta.

"Jag är ledsen Oscar men vi måste tacka nej till det"

"Men jag har redan gett Bea biljetterna, hon tror ju att vi två ska gå tillsammans dit" säger jag med svag röst.

"Jag är ledsen men du måste säga till Bea, hon får gå med någon annan. Vi fixar så hon får vipen med hennes kompis istället för oss" förklarar Katia. Men jag lyssnar lite halvt. Jag vill verkligen gå på konserten med Bea. Jag tänkte att det kunde vara något kul att göra innan jag åker iväg till USA i cirka 2 månader. Att få stå bakom henne, krama om henne bakifrån och tillsammans med henne sjunga Ed Sheeran låtar. Det är en dröm för mig. Att gå på en mysig artist konsert med personen man är kär i, i mitt fall Bea. Jag vill inget annat än att gå på den konserten med Bea.

"Snälla Katia kan vi inte åka på söndag då?" Frågar jag i hopp om att övertala henne. Men har hon väl bestämt sig för en sak är hon svår att övertala.

"Oscar jag är ledsen men vi måste åka redan på onsdag"

"Men kan inte jag åka mer på söndag då?"

"Du måste ha med dig någon av oss, av säkerhets skäl. Jag önskar att du kunde gå på konserten med henne men"

"Men snälla jag lovar att jag kan jobba igen det efter åt, kan jag inte få åka på söndag? Jag klarar mig själv jag är ju faktiskt 18" suckar jag.

"Jag tror det blir bäst om du följer med på Onsdag, det finns fler chanser att se Ed med Bea jag lovar" Katia pratar inte lika stressat längre. Jag hör på hennes röst att hon har medlidande. Men hon förstår inte. Hon förstår inte hur mycket jag vill gå på konserten med Bea. Hon tror hon förstår, men hon gör det inte.