Barndomsvänner | o.e

68

~ Oscar's perspektiv~

Jag och Bea ligger i soffan, hemma hos mig. Hon kom hem hit för kanske 40 minuter sedan. Jag blev såklart jätte glad när hon kom, det blir jag alltid. Så fort jagade henne får fjärilarna i magen vingar och börja flyga omkring, hela jag blir fylld av lycka. Men när jag idag såg hur ledsen hon var så gjorde det ont inom mig. Det gör ont att se personen man älskar mest av allt vara ledsen, att se att personen inte mår bra. Och det värsta av allt, jag vet inte hur jag ska få henne att må bättre.

" Klarar du av att berätta , du måste inte berätta om du inte vill. Känn dig inte tvingad till något" säger jag mjukt och pussar henne på huvudet. Hon har lugnat ner sig och är inte alls lika panikartad som hon var för cirka tjugominuter sedan. Men tårarna rinner fortfarande ner för hennes vackra ansikte. Trots hennes nuvarande tillstånd med rödsprängda ögon och tårar rinnandes för kinderna är hon ändå vacker. Min Bea är fin och vacker, oavsett vad.

Jag kramar om henne hårdare och masserar hennes rygg löst genom att dra mina fingrar löst upp och ner längst hennes rygg.

"Jag kan berätta " säger hon med svag röst. Jag stryker bort lite hår som trillar ner framför hennes ansikte. Hon kollar upp på mig med de rödsprängda ögonen. Jag placerar min tumme under hennes ögon och drar försiktigt bort tårarna.

"Om det är jobbigt behöver du inte" säger jag och pussar henne mjukt i pannan.

"Men jag vill" snyftar hon fram. Jag låter henne fortsätta. Det är ju bra och prata ut och förhoppningsvis kan jag hjälpa henne. Men jag är orolig att någon gjort henne något på vägen hit. Tänk så kanske hon stötte på några äldre killar som gjorde henne illa på något sätt. Eller kanske hon fått för mycket hat på sociala medier. Jag vill inte att min fina Bea ska råka ut för något sånt här. Hon förtjänar det bästa.

"Mamma och pappa ville att jag och Jakob skulle äta hemma för de hade något viktigt att berätta" säger hon med skakig röst. Jag fortsätter massera hennes rygg i en lugn takt. Jag börja nu får mer inblick i vad som kan ha hänt. Jag har ingen aning vad de viktiga var. Men eftersom hon är ledsen måste något dåligt har hänt, någon nära kanske har gått bort.

"Pappa har fått nytt jobb, och d.. d..det" det sista stammar hon fram. Bea börja skaka ännu mera utav gråten. Förskräckt trycker jag henne närmre mig ihop om att hon ska lugna sig. Jag vill inte att hon ska få en till panikattack.

"Oscar j...jag ska fly..tt..tta " mumlar hon fram mellan alla tårar. Dock lyckas jag urskilja orden. Flytta. Det känns som en iskall klump lägger sig i min mage. Klumpen blir bara större för varje andetag jag tar. Ska min Bea flytta?

"Vart?" Är det ända jag får fram. Chockad över vad som egentligen händer.

"L.l...ondon" stammar hon fram. Mitt hjärta stannar, eller det känns som så. Ska hon flytta? Till London. Flera hundra mil hemifrån, flera hundramil från mig.

"Oscar jag vill inte" snyftar hon fram. Tårarna rinner nu nerför mina kinder också. Det är lite så, när jag såg Bea vara så sjukt ledsen ville jag också bara gråta. Men jag ville visa mig stark för Bea. Men nu gick det inte att hålla inne tårarna. Att se henne må så dåligt och samtidigt få höra att hon ska flytta gör det omöjligt för mig att hålla inne tårarna.

Här ligger vi, ett kärt part som borde vara lyckliga ligger och gråter i varandras famnar. Det är rätt sjukt egentligen, hur allt kan vända så snabbt. För bara några timmar sedan var vi världens gladaste, vi var så lyckliga och ovetande om vad som skulle hända härnäst. Och nu, nu ligger vi här med tårar rinnandes ner för kinderna och vet mer än vad vi vill veta.

"När åker ni?" Mumlar jag fram.

"Mitten av september" svarar Bea med ledsen och svag röst. Jag andas djupt in och blundar hårt. Jag kramar om Bea ännu hårdare, och verkligen tar vara på stunden med hennes. Fortfarande rinner tårar nerför mina kinder. Men jag orkar inte bry mig. Jag har känslor, precis som alla andra i världen. Det är inget att skämmas över, speciellt inte inför Bea. Hon är den förståeligaste människan jag vet.

Bea kramar om mig hårt. Hon lämnar en mjuk puss på mina ihop stängda läppar.

"Jag vet inte vad jag ska säga" säger jag tyst. Hon lägger sin hand i mitt hår och drar fingrarna löst igenom det.

"Du behöver inte säga något " snyftar Bea fram.

"Bea?"'säger jah frågandes

"Mm"

"Jag älskar dig" säger jag med svag röst.

Beas rödsprängda ögon möter mina. Jag ler mjukt mot henne och hon besvarar leendet.

"Jag älskar dig också" svarar hon. Våra ansikten närmar sig och innan jag hunnit räkna till ett är våra läppar ihop trycka i en mjuk puss. Det är sjukt vad Bea får mig att känna, det är sjukt vilken effekt hon har på mig. Min kärlek till henne är så stor att det gör ont. Tankarna om flytten, att om en månad kommer vi vara i olika länder flera mil ifrån varandra, de tankarna gör ännu ondare i hjärtat. Så ont.

•••••

Tror det blir ca 3 kapitel till innan denna är slut, sedan ska jag göra en bok 2. Dock kommer bok 3 troligtvis inte bli lika lång som denna.

Vi är uppe i 102k läsare???? Det är sjukt många läsningar. Tack till varenda en av er som läser, skriver och röstar. Ni är underbara,kärlek till er<333