Barndomsvänner | o.e

2 - studion

Oscars perspektiv

Dagens arbete i studion var äntligen avklarat. I fem timmar hade vi konstant planerat inför vår kommande konsert, 5th element. Det var egentligen det ända vi jobbade med nuförtiden, att fokuset på konserten så den blir så maxad som möjligt.

Felix stod vid porten som leder ut till torget där alla foooers står. Planen är att vi ska hälsa på dom sedan drar vi till donken för att äta något. Vi har inte ätit på ett bra tag så min mage kurrar en del.

"redo?" Frågade Felix och kollade på oss alla tre. Vi nickade som svar vilket ledde till att Felix öppnade porten.

Solstrålarna nådde mitt ansikte vilket gjorde att jag fick kisa lite lätt. Ett helt hav av foooers stod där. Jag log.

Tjejskrik skorrade in i mina öron. Våra namn skreks ut huller om buller. Min mage pirrade lite extra idag, varför vet jag inte. Men att se alla vackra foooers gör mig alltid glad. Jag log vid tanken.

Jag blickade ut över havet av foooers. Längst bak, långt ifrån havet med alla tjejer stod en ensam tjej.

Hennes hår var brunt och gick ungefär till brösten. Hon hade en rosa klänning som slutade vid låren. På något konstigt vis kände jag igen henne. Jag kunde inte placera namnet på henne. Men bekant var hon. Dock verkade hon inte vara en foooer då hon inte alls brydde sig när vi kom ut från studion.

"Oscar" ropar flera tjejer i kör.

Jag insåg att jag fortfarande stod kvar vid porten. De andra killarna var redan nere och hälsade på fansen. Så jag gjorde som dom, gick ner till alla skrikande tjejer.

"Enis ska du till Dalarna iår?"

"Oscar får jag ta en bild med mig?"
"dig menar jag"

"Kan du göra en videohälsning till Lisa?"

"tjejer ta det lugnt, en i taget" skrattade jag som svar och log mot alla. De flesta kände jag igen då jag bruka träffa dom i stort sätt varje dag.

Tjejerna bildade ett kö system. Det känns ganska sjukt att folk står och köar för att kunna få en kram av mig. Jag har fortfarande inte vant mig vid det. Men jag älskar det, man känner sig betydelsefull.

Jag kramade tjej efter tjej, tog en massa bilder både pussa på kinden bilder och vanliga. Dom andra killarna var också omringade av en del foooers.

Hela tiden tänkte jag på tjejen som var så bekant. Varför stod hon där helt själv. Kanske väntade hon på någon? Kanske var hennes kompis en foooer ?
Men den största frågan av alla, varför är hon så bekant?

Frågor snurrar runt i mitt huvud vilket gör mig förvirrad.

"Hur mår du?" Frågar en utav tjejerna. Jag kom tillbaka till verkligheten.

"jag mår jätte bra, hur mår ni?" Frågade jag dom och log glatt.

"Jag mår bra" sa dom i mun på varandra.

Om jag hade förstått det hela rätt så hade de flesta fått sommarlov idag, några igår och i förgår men de flesta idag. Så dom var glada och mådde bra.

"Vart tog bea vägen ?" Sa en ljus tjejröst bakom mig medan jag kramade en tjej. Nyfiken som jag är så lyssnade jag lite smått.

"jag vet inte, hon bara stack när killarna kom ut"svarade en annan röst.

Bea, när jag hörde namnet pirrade det i magen. Det är ett fint namn. Kanske tycker jag det då jag känner en fin tjej som heter Bea.

Eller känner och känner, vi tappade kontakten för längesen. Hon är min barndomsvän och jag ångrar grovt att jag inte fortsatte att behålla kontakten med henne.

Tänk om den två tjejerna menar hon Bea som jag tänker på. Min barndomsvän.

Undra vart hon är nu? För jag tror inte hon är här och är en foooer. Jag har inte sett henne på flera år.

En tjej med ljust lockigt hår kom fram till mig. Hon var söt. Om jag minns rätt så är hennes namn Märta. Jag känner igen henne väl då hon ofta är vid studion. Vi gav varandra en lång kram.

" när ska ni till USA ? " Frågade hon när vi dragit ifrån kramen.

"I mitten av juli " svarade jag och gav henne ett leende. Hon log tillbaka.

"aha okej men" började hon men blev avbruten av en tjej med brunt hår. Hon tog tag i den blonda tjejens hand.

"Märta kom, Bea är inte här vi måste hitta henne" sa tjejen med brunt hår. Alltså var det dom som stod och pratade om nån person bakom mig innan.

"oj är nån försvunnen?" Frågar jag oroligt. Jag vet att en del kan svimma lätt när dom träffar sina idoler, så jag blir rädd att något sånt har hänt.

"ja eller nej, hon " börjar den brunetta tjejen men hon avbryts av den blonda tjejen.

"Hon står ju där" sa hon lättat och pekade mot en tjej. Tjejen som jag kände igen, tjejen som stod en bit ifrån alla.

Hon står och kollar ner i sin mobil. Hon var fin, men varför så bekant?

Plötsligt klarnade det upp i mitt huvud. Tjejerna som kom fram till mig är kompis med tjejen där borta, enligt dom heter hon Bea .Tjejen som står där borta är alltså Bea. Min barndoms vän.

En pirrande känsla kröp fram i magen. Vad ska jag göra? Ska jag hälsa på henne? Tänk om hon glömt bort mig?

Plötsligt möter hon min blick. Magen exploderar av glädje pirr när jag ser att hon ser mig. Jag ler stort mor henne och hon besvarar leendet. Kanske hade hon inte glömt mig ändå.

Beas perspektiv

Jag står långt ifrån alla. Det känns fånigt. Plötsligt öppnas dörren och tjejer skriker ut namnen påkillarna i bandet. Ett högt ljud fyller mina öron.

Min blick landar genast på Oscar. Det var flera år sen jag såg han sist. Visst jag har sett han på instagram och bilder som Julia och Märta visat mig. Men det var längesen jag såg han på riktigt.

Han har förändrats. Växt på längden, blivit mer musklig. Blivit mer manlig. Men det är väll inte så konstigt då han är 18 år?

Hans hår har växt nästan som ett fluffigt moln. Han har blivit riktigt snygg.

Men jag tor inte han kommer ihåg mig.
Jag skakar bort tankarna. Jag ska inte stå och tänka på hur snygg han är, det kommer inte hjälpa.

Otåligt står jag och väntar på Julia och Märta. Jag tar upp hörlurarna ur väskan och pluggar in dom i mobilen.

Jag nynnar tyst till musiken som strömmar ut ur lurarna. Ingen kommer höra mig ändå då det är högljutt här.

Jag kollar upp från mobilen. Min blick landar på Oscar , hans blick är redan på mig.

En varm känsla sprids genom kroppen. Näsan som att det pirrar i magen. Den är en underlig känsla som jag inte kan beskriva, men jag gillar den.

Ett stort leende pryder hans läppar när minneslucka möter hans. Han ler mot mig. Jag besvarar leendet. Han kanske inte glömt mig trots allt?

--------------------------

Nästa kapitel kommer om några dagar, det är redan färdigskrivet men jag vill vänta lite med att publicera den tills jag märker att flera läser novellen! Men det kommer ut senast på lördag, kram!

Tack till alla som läser novellen blir så glad av era kommentarer❤️