0 Kilometer » foscar

I

O S C A R

Jag satt i köket i den lilla ettan. Framför mig på det vitmålade träbordet stod en bärbar dator. Skrollade upp och ner på sidor för lägenheter att köpa permanent. Allt var så dyrt, det fanns inget ställe som vi skulle ha råd med. Att bo i denna etta i andrahand var inte heller billigt.

Plötsligt kände jag hur ett par fingrar började göra mönster i nacken på mig. Det fick hela mig att rysa, fick mig nästan att hoppa i stolen jag satt på. Han satte sig ner på stolen bredvid mig.

"Vad gör du baby?" frågade han och tittade mot datorskärmen.

"Letar efter ett nytt ställe", suckade jag. "Vi måste hitta något nytt ställe, vi får knappt plats här."

Jag vände blicken mot honom. Hans gröna ögon låg på mig. Han såg trött ut, han hade det lite svårt. Jag försökte få honom att orka ta sig till skolan, klara sista året. Få upp sina F till i alla fall godkända betyg, få honom att ta studenten. Samtidigt försökte jag klara av universitetet.

"Jag gillar det här stället", mumlade han sedan.

Långsamt stängde jag ner datorlocket. Såg på honom, hur han nästan inte kunde hålla sina ögon öppna. Jag böjde mig framåt och drog handen igenom hans mjuka hår som nu började bli ganska långt. Felix började skapa ett smått leende på läpparna.

"Det kanske inte är en bra tid att tänka på det just nu", sa jag lågt.

Jag drog ur handen från hans hår, satte handen mot hans kind. Lät min tumme vila vid hans käklinje. Han satte sin hand vid min handled. En snabb kyss lät jag våra läppar dela. Log mot honom när vi delade andetag. Precis när jag var mitt i ett andetag så kände jag hans läppar mot mina igen. Hans händer sattes mot min kropp. Ett hårt tag tog han om mig och drog mig över till hans knä, utan att våra läppar separerades för ens en sekund. När de tillslut separerades såg jag på Felix, hans blick var alldeles blank.

"Felix älskling, gråter du?" frågade jag förvirrat. "Vad är det?"

Han sa ingenting på länge. Han tittade på mig. Jag kunde se hur hans blick vandrade runt över hela mitt ansikte. Han höll alldeles krampaktigt om mig. Ett djupt andetag lämnade hans läppar.

"Jag hade en dröm om att du försvann. Du var bara borta", fick han förtvivlat ur sig. "Du är mitt allt Oscar, lova att du aldrig kommer försvinna."

Först kunde jag inte låta bli att låta ett högt skratt lämna mina läppar. Felix såg på mig med en blick som frågade om jag var helt och hållet galen. Med ens slutade jag skratta, och fick ifrån mig en suck.

"Felix, jag skulle aldrig få mig för att lämna dig", sa jag med bestämd röst. "Du är anledningen till varför jag befinner mig i Göteborg."

Jag tog tag i hans händer. Lekte med våra händer, flätade samman våra fingrar. Som varje gång så var den lite känsligare versionen av Felix bland det gulligaste jag visste om. Han kunde verkligen få sig själv att efterlikna en hundvalp. Jag lät mina läppar snabbt träffa hans lite blöta nästipp.

"Du är verkligen helt fantastisk", mumlade han lågt.

-

Okej jag blir typ galen av att skriva på uppföljaren men aldrig lägga upp den, det kändes nästan taskigt mot er :(
SÅ HÄR HAR NI UPPFÖLJAREN TILL 468 KILOMETER!

Den här är inte färdigskriven som allt annat jag publicerar, så jag hoppas att jag inte kommer få slut på idéer på denna och den bara kommer ligga och damma.

MEN! VEM ÄR TAGGAD?

Jag själv är väldigt taggad, då ni uppskattade del ett och jag blev så glad varje gång jag uppdaterade den.

Såååå, enjoy babes <3