0 Kilometer » foscar

XIII

O S C A R

Jag låg på mage i min säng och skrollade igenom min telefons fotoalbum. Såg bild efter bild på mig och Felix, log för varje foto. Plötsligt knackade det på dörren till mitt sovrum. Snabbt föll jag ur sängen av ren panik – jag greps alldeles för lätt av panik nu för tiden. Dörren öppnade lätt och Hugos ansikte syntes i dörröppningen.

"Hej", sa han lätt. "Kan jag komma in?"

Försiktigt så nickade jag, kravlade mig upp på sängen igen. Han gick in på rummet, stängde dörren efter sig. Han gick fram och satte sig bredvid mig. Direkt såg han ner på sina händer, lekte lätt med fingrarna medan en rodnad blossade upp på hans kinder.

"Alltså... Vi behöver typ prata", mumlade han tyst. "Liksom, om den där saken som hände i somras..."

"Hugo, jag vet inte jag är inte riktigt på humör, jag-", började jag.

Han avbröt mig med att krascha sina läppar mot mina. Av ren vana så svarade jag snabbt på kyssen. Satte upp mina händer mot hans kinder. Snabbt nästan föll han över mig vilket gjorde att vi båda kom ner till liggande ställning. Våra läppar separerades och vi båda såg förvånat på varandra. Båda våra andetag var lite ansträngda av den plötsliga kyssen.

"Shit Oscar, fan förlåt, jag borde gå", sa han stressat. "Det var ingen bra idé att jag kom, så jag går nu, hejdå."

Precis när han tänkte resa sig ur sängen så hindrade jag honom. Tog ett hårt tag om hans hand, vilket fick honom att se på mig med lika rosiga kinder som nyss.

"Stanna, vi behöver prata", sa jag.

Han nickade lätt, bet sig försiktigt i underläppen. Jag släppte hans hand. Vi båda satt i skräddarställning och såg på varandra i flera minuter. Hans lite brunblonda hår hade blivit längre sedan i somras, men det var ju självklart. Hår växte. Håret hans var lite solblekt, det var fint. Hans ögon hade nästan tusentals färger i sig på samma gång. Grönt, blått, gult, brunt, grått i hur många nyanser som helst. Han såg väldigt bra ut, helt generellt.

"Vad tänker du på?" frågade jag.

"Dig", sa han ärligt. "Det är typ det enda jag tänker på."

"Seriöst?" skrattade jag.

Han nickade generat. Ännu ett skratt lämnade mina läppar. Hugo såg upp mot mig med ett försiktigt leende. Det kändes så konstigt att se honom så generad, han var aldrig generad annars. Han var aldrig den som blev generad för något, han tyckte aldrig att någonting var pinsamt.

"Du och Felix gjorde slut va?" frågade han tillslut.

"Mm, men jag tror att jag börjar komma över det", sa jag och blickade bort från honom, ljög.

Jag hade inte alls kommit över Felix, det var raka motsatsen. Allt jag egentligen skulle behöva var lite tröst eller stöd.

Hugo hoppade närmare mig, så nära att våra händer snuddade vid varandra. Det kanske var fel, men det kändes rätt att känna hans värme mot min kropp. Det var något jag inte hade känt på ett tag.

"Är du okej med att jag kysser dig igen?" frågade han varsamt.

"Visst", sa jag lätt.

Utan att ens tänka så tryckte han sina läppar mot mina igen. Det kändes så rätt och så bra.

-

Oj.

Om jag vaknade typ halv sju fast jag ska vakna halv nio? Japp.

JAG. ÄR. SÅ. NERVÖS.

Dagen vi alla fruktar är här, jag börjar skolan igen. Det kommer vara jättesad att ta bussen också, föru jag kommer träffa min bästa vän som jag har gått med i samma klass i fem år, och vi ska ta olika bussar </3

Åh herregud jag mår så illa. Jag kommer dö.

Vill ni veta en rolig sak? Typ hela min släkt har gått på det gymnasiet jag nu ska börja på, wow.

Jag glömde helt bort att ge er ett extra kapitel häromdagen, så ni kanske får två extra kapitel idag, vi får se! Jag har tappat mitt skrivflow - vilket jag gör alldeles för ofta.

Hoppas ni får en fin dag i alla fall! Ni är bäst, puss och kram ❤