0 Kilometer » foscar

III

O S C A R

Felix satt bara och drog med skeden runt om i koppen med kaffe. Han hade sin näve knuten, hade den mot ena kinden. Det såg ut som att han hade mycket tankar i huvudet.

"Hur är det hjärtat?" frågade jag med lite orolig röst.

Han såg upp mot mig. Lätt ryckte han på axlarna, gav ifrån sig en lätt suck.

"Det är bara mycket i skolan, det vet ju du", mumlade han lågt.

Jag nickade. Även fast han aldrig ljög för mig så kändes det som att han gjorde det. Eller att han i alla fall inte berättade hela sanningen.

"Felix, du skulle ju kunna sjukanmäla dig idag, jag kan göra samma sak", försökte jag. "Vi kan hitta på någonting, jag ser ju att något är fel."

"Men håll bara käften!" utbrast han högt.

Hårt smällde han ner koppen i köksbordet. Den gick inte sönder – dock hade den bara kostat kanske fem kronor på IKEA – men nästan halva innehållet spilldes ut på bordet.

"Felix, du har ingen anledning alls att skrika på mig", sa jag med bestämd röst. "Det är tack vare dig jag är här, du borde vara glad för att jag sitter framför dig."

"Tror du inte att jag är glad för att du är här?!" utropade han och slängde ut med armarna.

Koppen svängde runt flera varv runt hans pekfinger innan den gick i tusentals bitar. Hans andetag ökade, näsborrarna hans utvidgades.

"Men varför kan du inte bara berätta vad det är som händer?" yttrade jag mig med desperat röst. "Felix, du kan berätta vad som helst för mig, jag bryr mig om dig."

"Det är ändå ingen idé att berätta för dig!" utbrast han med höjd röst. "Du och din ärthjärna fattar ju ingenting!"

Jag kunde inte låta bli att börja stirra på honom. Tänkte bara på hur han alltid skulle klaga på hur smart jag var. Skulle han nu börja kalla mig för ärthjärna?

"Jag drar", väste han och reste sig från stolen.

"Felix det här är inte slutdiskuterat!" ropade jag efter honom.

Jag hörde hur han hårt smällde igen dörren. Han tyckte inte om att prata om känslor, det visste jag mycket väl. Det gav honom dock inte en anledning till att frysa ut mig. Jag var hans pojkvän, jag var den som han annars brukade berätta allting för.

Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel, för någonting måste ha hänt, någonting måste ha gått fel. Vad jag visste så hade jag inte gjort någonting som var fel mot honom. Visst, han hade sina aggressionsproblem, men han kunde inte bli arg på mig utan anledning.

Hela jag önskade bara att han ibland kunde vara som alla andra. Vara utan sin diagnos, vara utan sina aggressionsproblem, vara utan sina humörsvängningar. Bara vara som vem som helst.

Jag blev så irriterad på att allt alltid skulle handla om honom, han kunde aldrig tänka på någon annan för ens en sekund. Jag gav upp allting för honom, jag flyttade 468 kilometer – bort från min familj, alla mina vänner, allting jag någonsin ägt, bara för att få vara med honom. Vad hade han gjort? Tagit beslag på min lägenhet, det var allt.

-

Egentligen tänkte jag publicera det här kapitlet senare ikväll, men ni får det nu istället.

Någonting som är så konstigt, det är hur snabbt ens humör kan ändras. I morse så skrev jag ju i mitt lilla meddelande att jag var så glad, men nu ligger jag här i min säng och är jättelåg.
Om någon vänlig själ skulle vilja försöka muntra upp mig eller säga något snällt så skulle det vara väldigt uppskattat, bara om ni ger mig ett leende på läpparna för en stund så uppskattar jag det så enormt mycket.

Nu ska jag försöka fortsätta skriva, vi får se hur det går.

Hoppas ni har en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤