0 Kilometer » foscar

XXXI

O S C A R

Jag låg och stirrade upp i taket i mitt rum. Velade. Jag hade ljugit för Felix, jag hade inte alls planer på att fixa ett jobb. Mina föräldrar skulle säkert vilja försörja mig resten av deras liv. Jag kunde bara åka ner till honom, till min – vår – lägenhet när jag ville. Var det värt det? Visst sa Felix att han inte längre var arg, och jag ville hjälpa honom. Men tänk om allt gick fel?

Felix och jag kanske inte var en sådan bra idé trots allt. Vi var så olika, vi fungerade inte på så nära tillsammans. Även fast han älskade mig av någon anledning så var det kanske inte en sådan bra idé att han gjorde det. Jag hade ingen aning om vad jag kände för honom. Det enda jag kunde vara säker på var att jag hatade Hugo.

Egentligen så var det Hugo hade gjort mot mig exakt det jag hade gjort mot Felix. Felix hade all rätt att vara arg på mig, för jag var sjukt arg på Hugo. Det kändes som att han hade tagit ut mitt hjärta, tagit nyckeln till mitt hjärta och slängt det i havet. Hade Felix känt så? Jag var en hemsk människa. Jag var tvungen att komma och säga förlåt till honom, åka till honom och säga förlåt – på riktigt.

Direkt slängde jag mig ur sängen, skyndade mig mot datorn. Skrev in SJs hemsida för att köpa biljett till ett tåg till Göteborg. Jag nästintill skuttade medan jag fixade biljetten. Så fort biljetten var fixad såg jag upp mot klockan som fanns i mitt sovrum. Jag hade två timmar på mig innan tåget skulle åka. Direkt började jag springa runt i huset, hitta en resväska, börja packa i saker i den.

"Snart kommer jag till dig, Felix", sa jag medan jag log.

Samtalet som jag hade haft med honom för bara någon dag sedan fick mig verkligen att inse hur mycket jag saknade honom. Jag ville bara få träffa honom, krama om honom. Vare sig han ville se mig eller inte så ville jag se honom.

Jag hade inte ens en tanke på om det var rätt eller fel att åka till Göteborg och Felix. Visst, om han skulle bli arg för att jag kom kunde jag alltid skylla på att jag behövde lämna in någonting till skolan. Men jag hoppades verkligen att han skulle vara glad för att se mig. Han kunde lika gärna ha ljugit för mig, han kanske hatade mig mer än allt. Han kanske bara ville skoja med mig, leka med mina känslor. Tänk om han hade tyckt att jag hade gjort det med honom?

Samtidigt som jag var övertaggad på att komma och se honom igen efter flera månader så var jag nervös, jag kunde aldrig veta hur allt skulle gå.

-

Nämen 2.0.

Jag håller typ på att bli sjuk, pray for me.

Jag har tänkt på en grej, jag skrev det här i någon äldre fanfic, men jag frågar igen; hur hittade du mig eller hit till denna fanfic? Det är jätteintressant att höra olika stories om varför just du sitter/står/ligger/jag vettefan och läser detta just nu. Lämna gärna en kommentar och berätta!

Jag tänker ta väl hand om mig resten dagen, det vill säga köpa kläder på internet, äta godis och dricka te. Vad gör ni?

Nu tänker jag fortsätta på det kapitlet jag skrev på innan jag åkte till min farfar (vilket jag gjorde idag haha)

Hoppas ni har en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤