0 Kilometer » foscar

XLIII

O S C A R

Jag slutade aldrig prata med alla Felix släktingar, jag kunde inte sluta – de var så trevliga. I säkert en timme hade jag sagt till Felix att vi skulle åka snart. Han satt bredvid honom i soffan, nästintill låg på mig – rättare sagt. Han tyckte säkert att jag var för trevlig, om man ens kunde vara för trevlig. Han tyckte det säkert i vilket fall. Han tyckte säkert att det var jobbigt att jag pratade så mycket, men jag ville bara vara trevlig och snäll. Han tyckte väl att jag skulle vara med honom, för jag var hans, han var min. Jag älskade honom och han älskade mig.

Jag kunde nästan se framför mig hur han tänkte om det var värt att kanske låtsas bli sjuk eller få en allergisk reaktion för att få mig att tvinga hem oss. Men jag ville fortsätta prata. Han borde kunna visa lite respekt i alla fall en liten stund till.

Han såg upp mot mig, tittade lidande på mig. Försökte få mig att se på honom, se hans minspel. Jag ignorerade honom bara, försökte vara glad framför de andra. Irriterat slog han till mig på armen, vilket fick mig att vända blicken.

"Jag tänkte bara att vi kanske borde åka hem snart", mumlade han ur sig.

"Javisstja!" fick jag ur sig med ett skratt. "Vad är klockan?"

"För mycket", muttrade han.

Jag reste mig ur soffan, drog med mig honom. Tackade alla människor runt omkring oss för en trevlig eftermiddag och kväll medan Felix bara suckade. Dock tog det längre tid än förväntat att ta sig ut ur huset, då vi träffade på fler människor som inte hade befunnits sig i vardagsrummet under pratstunden. Tillslut fick Felix dra med sig mig ut till bilen. Jag satte sig i förarsätet och han satte sig i passagerarsätet bredvid.

"Är lillen lite putt?" frågade jag retsamt medan jag körde ut från uppfarten.

"Nä, det är jag inte", frustade han och korsade armarna.

Jag skrattade bara åt honom. Han himlade med ögonen och sjönk ner i sätet där han satt. Jag trummade glatt med fingrarna på ratten tillsammans med den låga musiken som sprakade ur bilens högtalare.

"Älskling, det är okej att bli lite sur", försökte jag. "Jag förstår dig."

"Nej det gör du inte", muttrade han. "Du är för trevlig för att förstå något."

"Är det verkligen vad det här handlar om?" fick jag skrattande ur mig. "Var jag för trevlig mot dina släktingar eller? Kände du dig ensam?"

"Ja!" utbrast han. "När du väl är här ska du ju spendera tid med mig."

Jag körde in bilen på en vägkant, stannade. Vände mig mot honom. Drog fram två fingrar och gjorde en gest att han skulle närma sig mig. När våra ansikten var bara några få centimeter ifrån varandra och jag kunde känna hans andetag fläktas mot mitt ansikte så la jag handen mot hans högra kind. Drog lätt med fingrarna över den. Log. Jag lät mina fylliga läppar få borstas mot hans, men det var inte nog för honom. Han drog mig närmare sig, kysste mig hårt. Det var som att han behövde få känna min närhet, aldrig visste när det skulle bli den sista. Jag drog plötsligt ifrån, drog ett djupt andetag.

"Felix, det är du som betyder mest för mig", andades jag desperat. "Det har alltid varit du och det kommer alltid vara du."

"Jag kan inte säga annat än detsamma, baby boy", flinade han. "Kör hem oss nu, jag har planer."

-

Hej på er.

Jag har för mig att jag skrev i något tidigare kapitel om att livet typ var emot mig, min farfar hade hamnat på sjukhus. Även fast han hade varit med om så mycket förut så var vi ändå lite optimistiska. Men han klarade sig inte. Igår somnade han in.
Jag tror nog verkligen att livet har någonting emot mig.

Jag brukar vara ganska ledsen, men nu är det nästan tredubblat.

Jag hoppas att ni förstår att det kanske blir ett hopp i uppdateringen när alla kapitel jag har i utkast är publicerade, jag kanske inte kommer ha gjort tillräckligt med kapitel. Jag ska försöka.

Men som jag har sagt tidigare, man ska sätta sig själv i första hand. Du måste må bra innan du försöker få någon annan att må bra. När du mår bra kan du hjälpa vem fan du vill!
Så även fast jag vill hjälpa er, skriva till er, prata med er, så måste jag tänka lite på mig själv.

Ni är så underbart snälla varje gång ni säger att det bara är att skriva till er om jag vill, men jag är så himla dålig på det. Jag ber om ursäkt. Men jag är verkligen sämst i världshistorien på att skriva först. Så om ni vill skriva med mig, gör det, inget hindrar er.

Vi får se hur det blir om det blir något till kapitel idag.

Ni är grymmast i världen, jag hoppas ni vet det. Jag tycker om er något enormt. Vi klarar allt, eller hur?

Hoppas ni får en fin söndag! Ni är bäst, puss och kram ❤