0 Kilometer » foscar

XXXIV

F E L I X

Oscar och jag satt båda och sjöng till alla låtar som spelades på bilradion. Min hand låg över hans, handen han hade över växelspaken. Allt var precis som det skulle, jag hade inte känt mig så lycklig på länge. Tillslut svängde Oscar in på parkeringen vid skolan. Han stannade bilen och vände sig mot mig.

"Jag vill inte gå in", suckade jag.

"Aw, är lillen rädd?" frågade han med retsam röst.

Jag himlade med ögonen och såg bara på hur skadeglad han såg ut. Jag la huvudet på sned och plutade med underläppen.

"Kan du bara följa mig in?" försökte jag. "Det är tack vare dig som jag är här igen."

"Okej då, lillen", svarade han och betonade det dumma smeknamnet.

Jag fnös till innan jag knäppte låss säkerhetsbältet och klev ur bilen. Oscar gjorde samma sak, och mötte mig på andra sidan. Han la sin hand i min, flätade samman våra fingrar. Oscar log retsamt mot mig, jag lipade irriterat mot honom. Vi gick in mot skolan och det kändes så fel. Det var som att det var ett ställe där jag verkligen inte skulle vara. Snabbt kom vi till min korridor, då den var den första i skolan. Oscar ställde sig mot skåpen som stod bakom honom och korsade sina armar.

"Det där var väl inte så svårt?" frågade han.

"Det är inte det som är det svåra, det svåra är att orka stanna hela dagen", muttrade jag.

"Jag kan hjälpa dig lite", sa han sedan med ett flin. "Fånga."

Sekunden efter han sagt det så hoppade han upp i min famn. Han knöt benen om min rygg och armarna om min nacke. Direkt tryckte jag bak honom mot skåpen. Jag höll i hans ben, så att han skulle ramla ner. Mjukt pressade han sina läppar mot mina. Direkt besvarade jag hans kyss, kunde inte låta bli att le. Han förflyttade sin ena hand mot min kind. Plötsligt hörde jag röster jag kände igen, det var mina kompisars röster.

"Och gamla vanliga Felix är tillbaka", sa Loke med ett skratt. "Hånglar med första bästa människa i korridoren."

I samma sekund avbröt Oscar vår kyss och såg med höjda ögonbryn på mina kompisar.

"Åh", sa Loke sedan. "My bad."

Oscar vände blicken mot mig igen och himlade lätt med ögonen, vilket fick mig att skratta lågt. Han hoppade ner från min famn och såg upp mot mig. Längdskillnaden mellan oss var ganska skrattretande. Även fast han var den av oss som var mest vuxen så var jag längre. Oscar ställde sig på tå och kysste mina läppar lätt.

"När slutar du, hjärtat?" frågade han.

"Jag vettefan alltså", skrattade jag. "Fyra kanske?"

"Då står jag på parkeringen vid fyra", sa han sedan. "Vi ses då, min ängel."

"Mhm, hejdå baby boy", mumlade jag.

Han kramade glatt om mig, vilket fick mig att le. Så fort han släppte mig igen så försvann han. Därefter vände jag mig mot mina kompisar.

"Och vad fan gör han här?" frågade Loke förvirrat.

"Han är min pojkvän och han bor här?" försökte jag.

"Felix, lyssna inte på Loke", sa Moa och gick fram för att ta sin arm i armkrok med min. "Om Oscar gör dig glad, då är vi glada."

-

HELLO HÄR FÅR NI EN UPDATE FRÅN ER LILLA SJUKLING!

Jag åkte hem direkt efter skolfotot, vilket var typ det bästa jag gjort haha. Jag kom hem kanske halv elva, och under den tiden har jag gått ur sängen en gång. Det känns typ som att min kropp är förlamad, den är i alla fall helt utmattad. Vi får se om jag är hemma imorgon eller inte, men det lutar åt det vill jag nog säga.

Hur mår ni då? Hur var det i skolan? Var det god lunch?

Enda sedan jag kom hem tänkte jag bara "Jag kommer kunna skriva så mycket idag!!", jag har inte ens satt på min dator. Jag kan knappt göra någonting, haha.

Om någon vill skriva en peppade kommentar för att i alla fall göra mig lite glad så skulle det vara väldigt uppskattat!

Nu tänker jag fortsätta att göra samma sak som jag har gjort hela dagen - det vill säga ingenting.

Hoppas ni har en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤