0 Kilometer » foscar

XII

F E L I X

Gång på gång slog jag handen mot min egen panna. Jag skulle ha gjort vad som helst för att få kommit bort från väntrummet till den idiotiska psykologen. Enligt mina föräldrar så skulle de kommande mötena vara viktiga, effektiva, men jag kunde inte se varför det ens var någon idé att försöka igen – inget hade blivit bättre förra gången. Oscar hade kunnat hjälpa mig, men det var på grund av honom jag mådde sämre.

Efter ett tags väntande så hörde jag ljudet av ett par högklackade skor röra sig framåt. Tillslut stod hon framför mig, såg ut precis som vanligt.

"Hej Felix, det var ett tag sedan", sa hon vänligt och sträckte fram handen mot mig – vilket jag helt ignorerade. "Hur mår du? Eller, det tar vi där inne istället. Kommer du med?"

Jag himlade lätt med ögonen, men reste mig ändå ur den hårda fåtöljen jag suttit i för att följa med henne för att sitta i en ännu hårdare och obekvämare fåtölj. Vi kom in i ett litet fyrkantigt rum som inte kunde vara mer än några kvadratmeter stort, man fick nästan klaustrofobi därinne.

Anna-Maria – det vill säga psykologen – drog fram sitt idiotiska block och drog på sig ett par läsglasögon som fick ligga på hennes långa näsrygg. Hon såg upp på mig och log försiktigt. Drog fram en tom sida i det randiga blocket och tog fram pennan som låg över örat på henne.

"Så Felix, hur är det?" frågade hon. "Dina föräldrar berättade att du och din pojkvän inte är tillsammans längre. Vad var det han hette nu igen?"

"Oscar", spottade jag ur mig, det gjorde nästan ont att säga hans namn högt.

"Oscar var det ja", sa hon och log. "Hur är allt mellan dig och Oscar?"

"Inte fan vet väl jag", fräste jag. "Måste jag vara här?"

Jag reste mig upp från fåtöljen, men Anna-Maria stoppade mig, tog tag i min handled och gav mig en sträng blick. Irriterat satte jag mig ner igen, slängde bak med huvudet och suckade högt och tydligt. Hon skrev ner någonting i blocket, men jag orkade inte bry mig alls om vad hon gjorde egentligen.

"Han lämnade mig för att det skulle vara bättre så enligt honom, jag mår skit", muttrade jag trött fram och slöt ögonen. "Jag vill bara få tillbaka honom men det är ingen jävla idé för han skulle aldrig kunna komma tillbaka."

"Har du försökt?" frågade hon, antecknade snabbt.

"Nej jag har inte fucking försökt, lyssnar du inte på vad jag säger?" fräste jag. "Är inte det ditt jobb?"

Snabbt vinklade jag upp ansiktet, öppnade ögonen. Såg ilsket på henne.

"Jag ber om ursäkt", sa hon skrämt.

Lätt fnös jag åt hennes ursäkt. Korsade mina armar och släppte henne inte med blicken. Glasögonen ramlade gång på gång nästan ner i knät på henne, gång på gång satte hon på sig dem igen. Hennes plötsliga rädsla fick mig att skratta högt. Hon – min psykolog, som skulle få mig att må bättre – var rädd för mig. Det var verkligen skrattretande.

-

Har ni någonsin lyssnat på musik på shuffle, bara låtit musiken komma, inte bytt en enda låt och då upptäcka fan vad bra musiksmak jag har. Det gjorde jag igår och det var awesome.

Och förresten, tack tack tack för 600 följare!! Alltså wtf, det är insane? Jag kommer ihåg när jag först fick ett tresiffrigt antal följare, alltså jag höll ju på att svimma.

Jag hade två jättekonstiga drömmar inatt. Den första handlade om att jag och en kompis skulle flyga till Göteborg, men så blev det en skjutning över hela Arlanda. Så upptäckte jag att jag hade glömt min väska och då riktade någon ett vapen mot mig, sedan vaknade jag.
Den andra var också någonting med en skjutning, men nu kan jag inte komma ihåg den...

Har ni drömt någonting konstigt på sistone?

Rösta och kommentera så blir jag glad!

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤