0 Kilometer » foscar

XXVI

F E L I X

Oscar hade tagit sig in i mitt huvud, men han hade inte tagit sig ut. Han var fast därinne. Dag som natt fanns han i mina tankar, men jag fanns inte i hans. Jag älskar honom, men han älskade inte mig.

Jag kunde inte låta bli att göra det där man inte ska göra, stalka någon på Instagram. Se deras ytliga, perfekta liv, bli ledsen för att man inte är en del av det. Massor med bilder på honom, på honom och Hugo, på saker han gjorde. Han såg ut att må så bra utan mig. Han behövde inte mig, men jag behövde honom. Det gjorde ont att se hans stora leenden på varenda bild.

Kläderna i garderoben luktade fortfarande som honom. Hans doft kan vara det bästa som finns. Det luktade hem, trygghet, kärlek, värme. Om jag kunde fantisera rejält så kunde jag ibland se honom sitta på sängen, titta på mig, prata med mig. Det var som att prata med ett spöke, men Oscar var inget spöke. Han var inte död, han var levande.

Ibland så kändes det som att jag var död, sådär som man har hört att man ser sig själv uppifrån när man dör, när man kommer in till ljuset - eller mörkret för det också. Jag kunde se mig själv ligga i sängen, gråta, inte göra någonting. Det var som att det är mitt hårda yttre som flög omkring och skrattade åt mig, medan jag låg helt ensam utan någon kraft i kroppen.

Det var som att Oscars täcke var mitt gosedjur, det luktade som honom och det fick mig bara att tänka på honom hela tiden.

Oscar hade ett sådant fint och fridfullt liv uppe i Stockholm medan jag hade ett helvete utan honom 468 kilometer ifrån honom.

Ibland slog tankarna mig att allt kanske bara är påhittat. Oscar kanske inte fanns, han kanske var påhittad. Han kanske inte alls fanns 468 kilometer ifrån mig, jag kanske bara var galen. Tänk om allt jag varit med om bara fanns i mitt huvud? Alla mina galna idéer och tankar gjorde mig rädd. Jag kanske hade någon psykisk störning som gjorde mig fullkomligt galen.

Tårarna som dag efter dag gled ner för mitt ansikte sved i ögonen. Jag hade inte tittat mig själv i en spegel, men jag var säkert på att mina ögon var alldeles rödsprängda. Det kliade i hela ansiktet på grund av all gråt som fastnat mot min hud. Jag fick hicka gång på gång, allt på grund av de dumma tårarna.

Allt var Oscars fel, och han vägrade inse det. Samtidigt som jag var ledsen för att han var borta så var jag arg, så arg att jag aldrig ville se honom igen. Dubbelmoralen slog till hela tiden.

-

:(

Idag är det onsdag, det är min längsta skoldag - men vi närmar oss helgen!

Ugh, jag går från 08:30-16:15 idag, jag kommer dö.
Hur länge går ni i skolan idag?

På tal om inget, vill ni ha ett till kapitel idag?

Jag måste verkligen sätta mig och bara skriva, jag har lite idéer, men det blir ju inget.

Aja, strunt samma.

Hur är det med er? How's life treating ya?

Hatar du Oscar eller Hugo mest? Eller hatar du Felix?
Let me know, jag har makten och ni vet aldrig vad som kan hända ;)

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤