0 Kilometer » foscar

EPILOG

VIKTIGT MEDDELANDE I SLUTET, SNÄLLA LÄS!
-

F E L I X

Vi befann oss på min studentmottagning. Jag hade faktiskt klarat det, jag hade faktiskt tagit studenten. Mottagningen ägde rum hemma hos mina föräldrar. Oscar satt i mitt knä, drog med fingrarna över mina kinder.

"Felix, jag är så otroligt stolt över dig", sa han med en lycklig suck. "Du klarar vad som helst."

Leendet på mina läppar vägrade försvinna. Jag var glad, så otroligt glad. Snabbt kysste jag hans läppar.

"Och din medicin fungerar ju perfekt, du är ute från all röra älskling", fortsatte han.

"Jag är visst det", sa jag.

Oscar rättade till studentmössan som satt på mitt huvud innan han började rätta till slipsen som hängde runt halsen på mig.

"Det här är första gången jag någonsin har sett dig såhär finklädd", sa han med lite retsam röst. "Jag visste inte ens att du ägde en kostym."

"Det gör jag inte heller, det här är en av dina", svarade jag med ett flin.

Lekfullt slog han till mig på armen innan han reste sig från mitt knä. Han tog tag i champagneglaset som stod på bordet bredvid oss samt en liten sked. Han slog ihop dem, precis som man alltid gör när man vill hålla ett tal. Han tänkte hålla ett tal. Han hade inte ens börjat prata än och jag var redan generad. De flesta människorna som befann sig på mottagningen kom i närheten av oss. Oscar harklade sig leendes.

"Hej allihop! Först och främst vill jag på Felix vägnar tacka er alla för att ni kom hit. Jag heter Oscar och jag är Felix pojkvän, för er som inte visste det. Om jag inte minns fel så har vi nog varit tillsammans i cirka ett och ett halvt år, och jag är så stolt över det. För Felix måste nog vara den finaste och starkaste människan jag känner. Han har gått igenom mycket, ups and downs, men han har klarat sig igenom allt. Visst har vi också gått igenom ups and downs i vårt förhållande, men nu är vi här och – vad jag vill säga – lyckligare än någonsin", babblade Oscar på. "Jag skulle säkert kunna babbla hela dagen, men det kommer jag inte göra. Jag är galet stolt över Felix, och det hoppas jag att alla som befinner sig här också är, för att för ett år sedan tror jag nog att ingen trodde att han skulle befinna sig där han befinner sig nu. Så jag tycker att vi ger honom en stor applåd! Du är bäst, Felix!"

Så fort han hade slutat prata började alla applådera runt omkring oss. Jag såg på honom där han stod bredvid mig med ett brett leende. Han var vacker, han var stolt över lilla mig, han var min, bara min. När applåderna avtog så satte han sig i mitt knä igen.

"Tack Oscar, du är helt otrolig. Det är verkligen tack vare dig som jag befinner mig där jag är just nu", mumlade jag lite generat. "Jag älskar dig så obeskrivligt mycket."

"Jag älskar din gulliga sida, den är gullig", skrattade han. "Men hela dig älskar jag mer."

Jag log brett. Om jag skulle vara ärlig var det nog nu som jag var som gladast. Det gladaste jag någonsin varit. Inga problem låg och skräpade runt omkring mig, allt var uppstädat. Jag kunde klara mig helt utan något sådant. Det enda jag behövde var Oscar, han räddade mig. Det var klyschigt, allt lät overkligt, men ibland händer det overkliga. Ibland finns det en ängel som bor 468 kilometer ifrån dig, men sedan så använder den sina vingar för att flyga ner till dig och rädda dig på riktigt.

Jag kramade hårt om honom. Suckade lyckligt. Jag trodde nog aldrig att jag skulle erkänna det för mig själv, men livet var bra fantastiskt ibland.

-

Och där kom visst en epilog. Sådär avslutar vi den här storyn.

Först och främst vill jag bara tacka er alla som har läst denna, och 468 kilometer, det betyder så mycket att ni har tyckt om dem båda! Tack för att ni kommenterar och röstar, det kan verkligen göra ens dag!

Som jag skrev för ett tag sedan så tänker jag ta en liten paus nu när den här är slut. Eller, troligtvis bara från att uppdatera, jag kommer försöka skriva ihop några kapitel till kommande fanfics som ni inom en snar framtid kommer få läsa! Hoppas det är okej!

Snälla försvinn inte för mig bara för att jag försvinner för några veckor, jag kommer snart tillbaka med nya krafter!

Jag ska försöka ta i så att ni får bra saker att läsa, inte bara halvdana. Om jag ska teasa er lite så är jag väldigt taggad på det som komma skall! ;)

Jag hoppas verkligen att ni har det bra och att ni mår bra. För, för tillfället skulle jag nog vilja säga att jag gör det. Relativt bra koll har jag på saker och ting som händer runt omkring mig och i mitt liv.

Nog med babbel, jag babblar alltid för mycket!

Vi ses om ett tag, ta hand om er och varandra! Ni är bäst, bäst, bäst ❤❤