0 Kilometer » foscar

XV

O S C A R

Hugo och jag hade spenderat otroligt mycket tid tillsammans. Han hade ett jobb på ett litet café i Gamla Stan, där han tvingade mig att vara hela tiden då hans medarbetare inte var de bästa. Det var en familj som ägde caféet, det gick i generationer. Just nu var det en mormor som var chef, hennes dotter, dotterns man och deras gemensamma barn jobbade för henne. Visst var de trevliga, men Hugo sa gång på gång att han hellre var med mig.

Han kom plötsligt fram från köket och kassan, gick mot mig med en blöt trasa i handen. Han satte sig på stolen bredvid mig där jag satt med min dator framför mig. Han suckade trött. La ner huvudet mot bordet och sträckte ut händerna.

"Är du trött eller?" skrattade jag.

"Mer uttråkad", suckade han. "Det kommer inga kunder och jag vill inte höra på familjen Olssons historier en gång till."

Jag drog med handen över hans solblekta hår. Han såg upp mot mig, log försiktigt. Långsamt böjde jag mig framåt mot honom, lät mina läppar borstas mot hans. Han besvarade min lätta kyss vilket fick mig att le.

"Tack", sa han glatt och reste sig upp från stolen. "Nu kan jag fortsätta jobba."

"Hugo!" utbrast jag. "Så där kan du ju inte bara göra!"

"Kan jag visst!" flinade han lätt. "Och du måste ändå plugga."

Glatt försvann han bort mot kassan igen. Den lilla klockan som fanns vid entrédörren plingade till – vilket betydde att dörren öppnades och någon kom in. Jag orkade inte titta på vem det var, jag skulle säkert inte känna igen den. Istället började jag skriva på uppsatsen som jag snart skulle skicka in. Trött tittade jag upp mot kassan, där Hugo stod och serverade massor med kunder. Klockan närmade sig tre på eftermiddagen, det kanske var vid den tiden som alla ville köpa fika. Tillslut var det lilla caféet nästan fullt.

Plötsligt såg jag hur en rödhårig liten tjej kom utskuttandes från köket. Hon stannade framför Hugo, kramade glatt om honom. Om jag minns rätt som var det ett av barnen som familjen som ägde caféet hade. Hugo pekade lätt mot mig och sa någonting med ett leende. Snabbt sänkte jag blicken mot datorn igen, låtsades att jag inte alls hade stirrat på dem. Inte långt efter det hörde jag hur någon – troligtvis den flickan – kom gående (eller mer skuttandes) fram till mig. Hon var nästan lika lång om jag var när jag satt ner, vilket fick mig att lätt skratta.

"Hej", sa jag glatt. "Vad heter du?"

"Sofia", svarade hon med gäll röst.

Hon fick mig att le. Hon var säkert inte mer än sju år. Barn var gulliga, jag gillade barn. Om jag inte hade blivit nästan tvingad att gå i mina föräldrars fotspår och bli läkare så hade jag gärna jobbat på dagis eller en skola.

"Hej Sofia", sa jag sedan. "Jag heter Oscar."

"Är du Hugos pojkvän?" frågade hon.

Hennes fråga fick mig att återigen skratta. Hugo satt på huk bakom henne, skrattade han med. Jag vände upp blicken mot honom.

"Jag vet inte, är jag det Hugo?" frågade jag honom.

Jag tittade på honom länge, hoppades att han skulle förstå min antydan. Han bet sig lätt i underläppen, såg försiktigt på mig. Hans kinder blev röda snabbt.

"Det skulle jag vilja säga", mumlade han tyst. "Sofia, vill du inte gå till mormor för att hjälpa henne med att baka?"

Hon vände sig mot Hugo och nickade glatt, försvann snabbt från oss. Återigen satte Hugo sig på stolen bredvid mig.

"Så, pojkvän", sa jag med ett flin.

"Pojkvän", svarade han med glad röst.

-

That escalated quickly.

GISSA VEM SOM ÄNTLIGEN HAR FÅTT TILLBAKA SIN TELEFON!!
JAG, JAG, JAG!

Jag var utan den i fem veckor, wä.

Idag är det fredag. Vi ska göra massa samarbetsövningar och diagnoser i skolan. Jag har varit nervös hela veckan (okej jag har bara gått två dagar än wtf), jag är nervös nu. 

Jag hoppas verkligen att min klass kommer bli bra. Jag vill kunna prata med de flesta, kunna vara med de flesta.

Våra mentorer har sagt typ hundra gånger att vi kommer bli den bästa klassen av alla sam-klasser, ugh.
De ba: "S16A kommer bli det bästa, det vet vi!" och jag känner bara, vi har gått i samma klass i två dagar???

Jag borde sluta prata om gymnasiet, men det är svårt när det är det enda jag gör på dagarna - är där alltså.

Hur mår ni förresten? Vad hittar ni på idag?

Rösta och kommentera så blir jag glad!!

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤