0 Kilometer » foscar

LV

O S C A R

Jag hade slutat relativt tidigt i skolan, men det var främst på grund av att den sista lektionen var halvt inställd, rättare sagt, man skulle arbeta någon annanstans med ett grupparbete. Tillsammans med min grupp så bestämde vi oss för åka till min och Felix lägenhet. Vi satt i vardagsrummet och hade det trevligt. De människorna jag hade och göra med i detta arbete skulle jag nästan vilja kalla för mina bästa vänner. Jag hade inte släppt mina "riktiga" bästa vänner, men de här personerna var galet härliga.

"Hörrni, vi har jobbat jättebra alldeles för länge", sa Jonathan. "Vi borde ta en paus."

"Jag håller helt klart med Jonte", svarade Viktor. "Nu tar vi en paus."

Vi skrattade allesammans. Vår lilla grupp bestod av mig, Jonathan, Viktor, Josephine, Alice och Erika. Viktor och Erika var enäggstvillingar, så det var nästan lite komiskt att de under hela sina liv hade velat göra samma saker. Allihop – förutom Alice – var födda och uppväxta i Göteborg. Alice var, likt mig, från Stockholm.

Direkt började vi komma in på massor med olika samtalsämnen. Ämnena flög runt omkring oss i hela rummet, det var verkligen som att vilket ämne som helst skulle kunna komma på tals. Inget var konstigt.

Plötsligt hörde jag hur ytterdörren öppnades. Jag började försöka se mot hallen. Det var lite svårt att se från platsen jag satt på, men jag visste redan att det var Felix. Dörren smälldes hårt igen. Jag hörde hur han trött slängde av sig sina skor. Efter det släpade han fötterna bakom sig medan han gick igenom hela lägenheten.

"Hej älskling, hur var det i skolan?" frågade jag lätt när han kom förbi mig.

"Orkar inte prata", mumlade han bara lågt.

Sedan försvann han bara. Jag suckade tyst.

"Oj, vad var det med honom?" frågade Josephine försiktigt, det var som att hon var rädd för att hon hade sagt något fel.

"Medicinen han tar för sin ADHD gör honom väldigt nere", förklarade jag snabbt. "Jag går bara och pratar lite med honom."

Jag gick snabbt genom hela lägenheten för att komma ut till balkongen där han befann sig. Dock såg jag honom göra någonting som jag hoppats att han inte skulle göra igen. Precis när jag kom ut på balkongen så tryckte han igång en tändare för att tända på cigaretten som fanns mellan hans läppar. Besviket såg jag på honom.

"Felix", sa jag lågt.

"Vad?" mumlade han och tog ett bloss.

Jag gick mot honom, såg upp på honom som ett litet barn. Ibland blev jag nästan lite arg på att han var så pass mycket längre än mig.

"Du skulle sluta", försökte jag, tog tag i hans lediga hand.

"Varför spelar det ens roll om jag röker eller inte?" frågade han trött.

Hans röst var rosslig och väldigt trött. Det märktes på flera mils avstånd att han inte mådde bra.

"Det kommer få dig att dö i förtid, hjärtat?" sa jag sedan. "Jag bryr mig om dig. Du måste ta hand om dig."

"Sluta lägga dig i mitt liv hela tiden, Oscar", muttrade Felix.

Jag skakade bara på huvudet. Snabbt tog jag cigaretten som fanns mellan Felix fingrar, slängde ner den på marken och stampade på den. Felix himlade bara med ögonen innan han drog upp en ny.

"Sluta bete dig som ett barn, du är 18 Felix", muttrade jag med lite irriterad röst.

"Ja, jag är 18 år gammal, vilket betyder att jag fan kan ta hand om mig själv", snäste Felix tillbaka. "Gå tillbaka till dina dumma vänner och lämna mig ifred."

Jag struntade i Felix snäsiga kommentar. Vi var båda tysta ett tag. Tillslut suckade han.

"Förlåt, du vet att jag inte mår bra Oscar, förlåt", mumlade han sedan med lite skuld i rösten. "Jag vet att du bara bryr dig, men du är inte min pappa."

"Jag skulle verkligen bli en för överbeskyddande förälder", skrattade jag.

Felix log, kysste mina läppar lätt. Jag log tillbaka.

-

Hallååååå! Idag är det onsdag och jag har fått veta att två av mina lektioner är inställda <33

Åh, på tal om skolan. Imorgon ska jag och några kompisar hälsa på vår gamla skola!! Jag har börjat sakna högstadiet lite haha, så vi ska hälsa på!

Igår tog jag tag i mitt liv och städade mitt rum, gud vad skönt det var när det var klart. Jag hade skjutit upp det alldeles för länge, men nu blev det äntligen gjort.

Åh förresten. Jag vill bara få tacka er, alltså ni är så underbara. Jag kommer verkligen sakna varenda en av er. Era kommentarer gör verkligen mina dagar. Åh, vad jag tycker om er. Så tack, tack för att ni finns <3

Jag kom och tänka på en sak. Jag har inga läxor typ, så jag ska försöka bli flitigare på att skriva så ni snabbt får något att läsa efter den här fanficen är slut! Låter det bra?

Vad är ni sugna på för fanfic förresten? Självklart förstår jag att ni är sugna det Foscar, som vanligt, men någon speciell "genre"? Har ni någon liten idé på handling eller något liknande? Något av det jag har på lager måste ju likna någonting ni vill ha!

Varje gång jag ser alla omslag i mina utkast här på Wattpad så blir jag det sugen på att skriva, det är så trist bara att mina idéer inte är lika många för tillfället.

Nu ska jag sluta babbla! Jag ska alltid babbla så mycket i mina meddelanden. Men det är väl lite som min grej, antar jag?

Hoppas ni får en jättefin onsdag! Ni är bäst, puss och kram ❤