0 Kilometer » foscar

L

F E L I X

Jag hade slagit min pojkvän medvetslöst. Vem gör ens så? Så fort han hade fallit ner mot marken hade jag och Hugo börjat skrika på varandra igen, Oscars andra kompisar hade då kommit och på något sätt fått oss att inse att Oscar låg helt avsvimmad på golvet mellan oss.

Nu var han inne i ett rum, blev undersökt medan vi andra satt i ett väntrum. Jag satt bara och stirrade ut i tomma intet. Försökte få in i mitt huvud vad jag precis hade gjort. Om någon skulle hamna på sjukhus var det Hugo, inte Oscar. Långsamt försökte jag ta varje tanke, en för sig, efter varandra. Försökte behålla lugnet, inte flippa ur.

Plötsligt såg jag hur sjuksköterskan som hade hjälp oss i första början komma ut från korridoren, komma mot väntrummet där vi alla satt i. Självklart var det Hugo som reste sig upp direkt, såg på henne med stora ögon.

"Hur mår han?" frågade han med ynklig röst.

Jag kände bara för att ställa mig upp och slå ner honom på riktigt. Hans skådespel var ju äckligt dåligt. Jag försökte att sluta se på honom, då det var det som irriterade mig, men det gick inte.

"Han mår bra, näsbenet är det enda som är brutet, men jag tror nog att i alla fall ett av hans ögon kommer svullna upp och ge honom en blåtira", förklarade sjuksköterskan. "Han kan dock ta emot besök, av familj."

Direkt ville jag resa mig upp, skrika att jag var så nära familj vi skulle kunna komma för att hans familj bodde 468 kilometer ifrån oss. Men jag var som paralyserad, jag kunde inte röra på mig.

"Jag är hans bästa vän, han har ingen som mig!" utbrast han. "Jag måste få se honom, vi träffas nästan aldrig längre, jag bor på andra sidan jorden!"

Sjuksköterskan nickade stumt, förklarade snabbt hur han skulle gå för att hitta till Oscars rum. Han log brett mot henne innan han nästintill sprang snabbt genom korridoren. Jag suckade högt, la händerna i ansiktet. Jag hörde hur någon gick fram mot mig. Jag såg lätt upp och såg den där dumma sjuksköterskan.

"Hur är du relaterad till Oscar?" frågade hon lätt.

"Jag är hans p-pojkvän", nästintill viskade jag ur mig. "Det är jag som borde få träffa honom, inte han."

"Det är klart att du ska få träffa honom", sa hon snabbt. "Så fort hans kompis kommer ut därifrån så får du springa dit, det är rummet längst ner i korridoren på höger sida."

"Tack", sa jag och lät ett leende spridas över mitt ansikte.

Hon försvann igen. Hugo var borta länge. Det kändes nästan som att jag började känna en abstinens över att inte få se Oscar, det kändes som att han hade försvunnit från mig igen. Vad visste jag? Hugo kanske övertalade Oscar att jag var ett freak som man skulle hålla sig borta från för gott för att han sedan skulle få ta med honom till Australien. Tillslut såg jag Hugo komma ut, direkt reste jag mig, sprang för allt jag förmådde mot Oscars rum. Jag stod i dörröppningen, tittade länge på honom.

"Hej, Felix", sa han lågt.

Jag sa ingenting, men gick fram och satte mig på den plaststolen som stod bredvid hans säng. Oscar räckte sina händer mot mig, jag tog direkt tag i dem.

"Hatar du mig?" frågade jag.

"Varför skulle jag hata dig?" ställde han som motfråga. "Visst, du knäckte mitt näsben när egentligen tänkte knäcka min bästa väns, men jag känner dig Felix. Du styr inte dig själv hela tiden, du menar inte allt du gör."

Jag log brett mot honom. Oscar skrattade lätt åt mig. Jag tittade länge på honom. Hans ögon hade börjat svullna upp lite, de var lite röda. Ett bandage var lagt över hans näsa. Även fast jag visste att det var jag som hade fått honom att må dåligt, känna smärta, så var jag glad att han var glad.

-

Nu kom jag på att jag borde uppdatera. Så, hej! Hur är läget?

Med mig är det bra, tackar som frågar (om någon ens frågar). Just nu sitter jag och läser en bok som vi löser i skolan på engelskan. Den är lite konstig.

Hur har er helg varit? Har ni gjort något roligt? Berätta!

Åh, när jag var i Stockholm i fredags köpte jag en Pride-flagga!! Jag har verkligen velat ha en Pride-flagga så länge.

På tal om inget, imorse skrev jag ett väldigt abrupt slut på denna. Så jag har skrivit klart den, och den tar snart slut. Sad to say. Då kan jag äntligen sluta känna mig stressad och försöka ta den där pausen jag pratade om förut. Hoppas det är okej.

Nu borde jag fortsätta läsa.

Rösta och släng in en mysig kommentar så blir jag glad!

Hoppas ni har en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤