0 Kilometer » foscar

XXXIX

O S C A R

Julmusik sprakade ur radion som stod i köket. Jag nästintill studsade med till musiken där jag satt vid köksbordet och slog in paket. Felix satt mittemot mig och bara tittade på mig. Ett ganska läskigt leende fanns över hans läppar. Precis när jag skulle börja med nästa present så ringde klockan vid ugnen. Snabbt var jag upp på fötterna. Under hela dagen så hade jag bakat. Jul var enda tiden då jag bakade. Eftersom jul var min favorithögtid och vinter var min favorittid under hela året så kanske det inte var så konstigt. Allt blev bättre under julen, det var ren fakta.

Snabbt tog jag ur plåten med lussekatter med röda grytvantar. Jag sniffade in doften av saffran och log lyckligt. Långsamt satte jag ner plåten på spisen och vände mig om för att glatt se på Felix.

"Jag har nog aldrig sett någon älska jul lika mycket som du gör", skrattade han bara.

Jag log mot honom medan jag drog av mig grytvantarna för att sedan sätta mig i hans knä. Han la armarna om min kropp och jag la mina armar om hans nacke. Lätt tryckte jag min kind mot hans. Jag slöt mina ögon och lät bara min näsa få in doften av jul från lägenheten.

"Varför är du en sådan julhatare, Felix?" frågade jag.

"Jag är ingen julhatare!" utbrast han – vilket direkt fick mig att öppna ögonen igen. "Jag förstår bara inte vad som är så speciellt med det, liksom det är vilken dag som helst."

"Åh, du vill inte börja bråka med mig om julen", kontrade jag och såg allvarligt på honom.

Felix skrattade återigen åt mig innan han kysste mig lätt – om och om. Det fick mig att le. Även fast vi egentligen var helt olika fungerade vi på något underligt sätt, det var konstigt. Det var som att vi gjorde det omöjliga möjligt.

Jag satte min hand mot Felix högra kind, satte min panna mot hans. Lät våra näsor kraschas mot varandra, det kanske gjorde lite ont, men varken han eller jag brydde oss alls. Hans gröna ögon skimrade, glittrade, lyste. Det var otroligt hur mycket ens ögon kunde säga om ens humör eller hur man mådde helt generellt. Felix ögon speglade lycka, kärlek men ändå lite osäkerhet. Även fast Felix själv inte kanske visste det så speglade han en viss osäkerhet. Det var gulligt, så fort hans ynkliga jag kom fram så smälte jag alltid. Det är som att se hundvalpar, man älskar det – även om man kanske inte ens gillar hundar, vilket är en omöjlighet.

"Jag är så exalterad för att få träffa din släkt!" utbrast jag plötsligt, för att inte bara sitta och stirra på honom – vilket dock var något han alltid gjorde.

"Det är du inte", sa han avbrytande för att få mig att tona ner min iver. "De kommer vara så pinsamma. Du kommer vara pinsam, du är för framåt."

"Felix, det finns inget som heter för framåt", skrattade jag. "Det kommer gå jättebra, jag lovar."

"Jag tycker ändå att du ska skänka alla julklappar till välgörenhet så kan vi ha en liten julafton för oss själva", muttrade han.

Det enda jag gjorde var att le skadeglatt mot honom. Jag var säkert på att allt skulle bli perfekt.

-

Igår tänkte jag att jag skulle skriva någonting jättebra och kanske nästan lite inspirerande i det här meddelandet, men det kommer jag inte klara.

Jag mår så dåligt rent ut sagt. Jag har varit lite smånere hela helgen. På något sätt känner jag mig så ensam, bortvald - och det är en av mina värsta mardrömmar. Visst, jag mår dåligt ofta vilket gör att jag inte alltid vill göra något tillsammans med någon, men det gör ju inte att man måste strunta i mig.

Det känns bara som att alla mina kompisar har så mycket bättre liv än vad jag har. Vad jag vet går de inte runt med samma stora hemlighet som man inte vet om man vågar berätta för att människor kanske börjar titta snett på en.

Helst av allt vill jag bara ligga kvar i min säng. Inte göra något annat förutom att gråta och sova. Men nä, jag måste till skolan.

Jag måste sluta vara så negativ i mina meddelanden hela tiden. Men jag kan ju inte rå för hur jag mår.

Aja, hoppas ni får en fin dag. Ni är bäst, puss och kram ❤