0 Kilometer » foscar

XVIII

F E L I X

Något som är bland det lättaste jag någonsin har gjort är att komma tillbaka till en dålig svacka. Så fort jag började må sämre så försvann jag som ner i underjorden. De festkvällar jag knappt orkat gå på förut var nästan de enda jag höll på med, kvällarna blev till nätter, tidiga mornar. Gjorde saker jag visste att jag egentligen inte borde göra. Jag fick mer och mer frånvaro i skolan, vilket inte gjorde mig någonting. Jag skulle aldrig någonsin kunna få ett jobb med min utbildning – jag kunde ingenting. Mina föräldrar fick ta emot mer och mer mejl och samtal om mig, om min frånvaro och om mitt beteende.

Jag brydde mig inte, inte alls. Inte om någonting. Om jag skulle vakna upp i sängen tillsammans med en okänd människa, då skulle jag inte bry mig. Om jag skulle vakna upp ute på marken, då skulle jag inte bry mig. Om jag skulle vakna upp hos polisen, då skulle jag inte bry mig. Om jag skulle vakna upp på sjukhuset, då skulle jag inte bry mig.

Jag satt på en gunga vid en lekplats en bit ifrån höghuset. Cigarett efter cigarett röktes upp och slängdes på marken. Det var länge jag hade suttit där, bara stirrat ut mot tomma intet.

Sakta men säkert började vintern komma. November hade börjat sedan länge. Alla träd runt omkring var alldeles kala, alla löv som varit i rödgula färger låg på marken. Det var fult. Löven var nu alldeles bruna och blöta. Det regnade. Hela jag blev dyblöt, men det brydde jag mig inte om. Långsamt vände jag upp ansiktet mot himlen. Jag var tvungen att kisa mot den ljusa skyn. De stora vattendropparna som föll ner mot mig föll ner i ansiktet på mig, jag slöt ögonen.

Tusentals tankar snurrade runt i skallen på mig, allt på en och samma gång. Det var alltid så. Det var som att det var tusentals små människor i mitt huvud som hoppade runt och skrattade, skrattade åt mig, skrattade åt hur feg jag var.

Feg var verkligen vad jag var. Aldrig vågade jag ta tag i någonting på riktigt, alltid föll jag tillbaka i samma svacka. Alltid gjorde jag samma fel om och om igen för att jag inte visste hur jag skulle kontrollera mig själv, vad jag skulle göra.

Dock visste jag att det bästa skulle vara om jag bara försvann, om jag bara försvann från vår planet. Ingen ville ha mig, det var bara onödigt att jag tog människors tid. Men jag var för feg, för feg för att orka bry mig, för feg för att kunna göra någonting.

-

Även fast jag vet att jag inte har något att vara rädd eller nervös för så försvinner inte all nervositet. Varje dag vaknar jag upp, mår så illa så att jag tror att jag ska spy, vill bara ligga och gråta, har en stor klump i magen - men allt kommer ju gå bra.

Jag tror att jag är rädd för att bli bortglömd eller lämnad. Rädd för att inte passa in eller få någon kompis.

Även fast jag har hört "ni behöver bara lära känna varandra", "det kommer bli bättre om några veckor" så känns det så långt bort, det är nu jag mår dåligt hela dagarna.

Sedan så försöker jag skriva, men så försvinner bara mitt fokus och inget skrivs. Så om det skulle hända att jag inte får ihop färdigskrivna kapitel och det blir tomt ett tag så säger jag förlåt i förtid. Även fast jag älskar att skriva så måste jag ta hand om mig själv i första hand.

Det borde ni också göra! Ni ska alltid komma i första hand, ert mående är det viktigaste. Ni är bäst,  det vill jag att ni kommer ihåg.

Nu ska jag göra mig i ordning för skolan. Jag börjar 10:05 och slutar 14:50, när börjar respektive slutar ni?

Jag hoppas verkligen att ni får en fin dag, ni förtjänar det verkligen! Ni är bäst, puss och kram ❤