0 Kilometer » foscar

LIV

F E L I X

Det var januari, dagen då skolan skulle börja igen efter jullovet. Helst av allt skulle jag bara vilja ligga hemma i sängen, men självklart kunde jag inte göra det. Enda sedan det blivit nytt år hade Oscar varit på mig som en hök. Han hade följt efter mig varje sekund av dagarna, sett till att jag inte gjorde något "dumt". Han hade sett till att jag tog all medicin jag behövde vid rätt tillfällen. Den nya medicinen var starkare än den gamla, den här gjorde mig ännu mer låg än förut. Jag hade ingen ork alls i kroppen, allt jag ville göra var att bara ligga ner. Oscar var lika glad som han brukade vara, det enda som visade märkbar skillnad var att han tog han om mig som att jag vore ett barn.

"Felix älskling, kommer du?" hörde jag Oscars klara stämma ropa utifrån hallen.

Jag svarade inte, jag orkade inte svara. Om jag inte svarade kanske han skulle åka utan mig, så skulle jag slippa gå i skolan. Men icke, hans glada steg kom bara närmare och närmare. Plötsligt satt han på sängkanten, drog med handen över min ena vad.

"Hjärtat, hur är det?" frågade han med lugn och orolig röst.

Jag vände huvudet mot honom. Suckade lågt. Oscar satte sig i skräddarställning, drog mig intill sig. Satte sina mjuka, varma händer över mina kinder. Han torkade bort tårar som gled ner för mina kinder, jag hade inte ens upptäckt att jag grät. För att försöka muntra upp mig kysste han mina läppar lätt.

"Vad är det som är fel, min ängel?" frågade han sedan.

Jag skakade bara på huvudet. Vände direkt ner huvudet från honom, blev generad. Ville inte behöva prata om det med honom. Jag kände mig instängd, allt var så jobbigt.

"Jag vet att det inte är rätt tillfälle att säga detta, men vi borde åka så att vi inte kommer sent", försökte han efter ett tag. "Vi kan prata i bilen, blir det bra?"

"Jag vill inte prata", mumlade jag. "Snälla Oscar, jag mår verkligen inte bra."

Lätt nickade han. Han reste sig ur sängen, tog tag i min hand. Tröttsamt reste jag mig ur sängen jag med, följde med honom ut. Det tog inte lång tid förens vi satt i bilen, Oscars hand om min. Det enda jag tittade på var våra fingrar som flätades mer och mer tillsammans för varje sekund som gick. Jag bet mig hårt underläppen.

"Jag älskar dig Felix, du vet det va?" frågade han efter en stunds tystnad.

"Ja det vet jag", suckade jag tyst. "Jag älskar dig med, Oscar."

Oscar körde snabbt under hela resan, vi var tysta under hela tiden. Det var bara radions låga musik som hördes. Det gjorde mig inget, jag tyckte det var skönt. Oscars jämna andetag lugnade ner mig. Tillslut svängde han in på parkeringen vid skolan. Han tryckte upp sitt säkerhetsbälte, men gjorde ingenting. Efter ett tag vände han sig mot mig, la två fingrar under min haka, vände mitt ansikte mot sitt.

"Du behöver bara gå på lektionerna älskling, om du klarar det är jag stolt över dig", sa han med mjuk röst. "Om du orkar så tar du spårvagnen hem, för jag är inte säker på att jag kan hämta dig idag."

Jag nickade försiktigt och fick ur mig en hög suck. Jag ville verkligen inte vara där, i skolan. Oscar gav mig ett medlidande leende. Kysste oförhindrat mina läppar.

"Vet du varför du är lite nere idag, Felix?" frågade Oscar försiktigt.

"Det är medicinen, Oscar", suckade jag. "Jag blir alltid nere av den."

Oscar suckade lågt. Han drog med fingrarna över mina kinder. Jag såg länge på honom, han var så vacker.

"Jag kan kontakta Anna-Maria, någon antidepressiv medicin kanske kan skrivas ut åt dig", försökte Oscar uppmuntrande säga.

"Tack, doktorn", mumlade jag med ett lätt litet leende. "Hejdå Oscar."

-

Jag har börjat tvivla på mitt gymnasieval. Inte skolan jag valde och inte programmet jag valde, utan inriktningen. Den börjar ju dock i tvåan. Jag valde media, men jag börjar fundera på om jag hellre vill läsa beteende. Åh, jag blir galen.

Jag känner mig så nere och ångestfylld. Allt känns jobbigt. Det känns som att jag har tusen saker att göra men att jag inte kommer orka göra en enda.

Faktiskt, komiskt nog, så känner jag mig lite som Felix i det här kapitlet.

Något jag känner massor med panik över är Wattpad. Jag har panik över alla böcker jag har på gång, jag vet inte vilken jag ska välja. VARFÖR HAR DET HÄR BLIVIT SOM ETT HELTIDSJOBB??

Åh, jag blir galen. Strunta i mig.

Hur mår ni? Berätta någonting, skriv en kommentar om vad du än vill. Snälla, haha.

Hur är skolan? Mycket eller lite läxor? Vad blir det för lunch idag? Vad har du för lektioner? När börjar respektive slutar du idag?

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤