0 Kilometer » foscar

XLVII

O S C A R

Felix höll hårt i mig, där jag satt i hans famn. Tillsammans med honom och mina kompisar hade vi bestämt att vi skulle gå ut och äta. Det var samma ställe som Felix hade berättat att hans kompisar hade tagit honom till för mindre än en månad sedan, eller mer tvingat honom till.

Han hade inte släppt blicken från Hugo på hela tiden vi hade suttit på den där restaurangen. Ingen aning hade jag om vad han skulle kunna göra. Han hatade honom verkligen mer än allt annat i världen.

Lätt kysste han min nacke. Jag rös till, vände huvudet mot honom. Log lätt mot honom. Kysste hans läppar. Ett flin spreds över hans läppar.

"Jag älskar dig", sa han lätt, betonade älskar.

Jag satte händerna över hans kinder, tryckte min näsa mot hans. Tittade bara in i hans ögon och log länge. Kunde höra Hugo sucka i bakgrunden, Felix spände till sig men så fort han såg in i mina ögon så slappnade han av igen.

"Jag älskar dig med, Felix", svarade jag med lika enkel ton.

Ett lite triumferande fniss lämnade hans läppar. Jag log tillbaka mot honom. Han gjorde mig glad, jag gjorde honom lycklig. Även fast vi kanske inte var de som passade perfekt tillsammans så kändes det som att vi var skapta för det. Det var som att det skulle vara jag och Felix, att vi inte kunde göra någonting åt det. Vad som helst kunde hända, men vi skulle ändå hitta tillbaka till varandra på något sätt.

Jag drog varsamt med tummarna över hans mjuka kinder. Felix såg nästan ut att njuta av att vara med mig, njuta av att ha mig i närheten. Det gjorde mig alldeles överväldigad att jag var så uppskattad av honom.

"Glöm inte att du ska till din psykolog på måndag", sa jag lågt.

Felix såg trött på mig. Jag la lätt huvudet på sned, gav honom en lite orolig blick.

"Det känns onödigt", försökte han.

"Det är inte onödigt, Felix", svarade jag. "Det är bara till för att du ska må så bra som möjligt. Vi-"

"Ursäkta, det finns andra människor här också", hörde jag Hugo harkla ur sig. "Bara så ni vet."

Felix vände på huvudet. Sköt tusentals med hatiska blickar mot Hugos håll. Jag försökte hålla inne ett litet skratt, deras hat mot varandra var lite komiskt.

"Och vem bad dig att prata?" fräste Felix ur sig.

"Men ta det lugnt", sa Hugo och himlade med ögonen. "Jag sa bara att vi är flera andra som är här med er."

Jag kunde se hur det nästan blixtrade i Felix ögon. Han var inte ens lite försiktig med sitt hat till Hugo. Det kändes nästan som att de två tävlade om vem som skulle få mig, som att jag vore något sorts pris. Jag ville inte vara ett pris, jag var en människa. Jag var inget de skulle kunna vinna, man kunde inte tävla om en person. Jag älskade den jag älskade, det vill säga Felix.

"Felix älskling", sa jag med lugn röst, satte händerna om Felix ansikte för att få honom att se på mig. "Stressa inte upp dig. Andas, in och ut, djupa andetag."

Jag drog hårslingor av hans hår bakom hans öra. Kupade min hand om hans öra, viskade lätt i det.

"Bry dig inte om Hugo", viskade jag. "Han har en tendens att bli väldigt svartsjuk, men jag älskar dig."

-

Helloooo.

Min dator fungerar igen, så jag ska försöka skriva lite så fort jag kan! Dock måste jag få prioritera skolan före, då jag har lite prov i veckan.

Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska skriva i det här meddelandet.

Jag är trött, mår illa och orkar inte gå till skolan. Men det är studiedag på fredag.
Då ska jag till Stockholm för att byta en tröja som var för liten. Intressant liv jag har.
Berätta någonting om er, händer det något intressant i era liv?

Åh, jag känner mig så låg för tillfället. Jag känner mig inte alls taggad på att uppdatera, det känns inte som att det jag skriver är bra. Nä, jag är väl nere med väldigt dåligt självförtroende just nu, sämre än vanligt. Förlåt.

Om ni vill säga något peppade skulle det betyda väldigt mycket, då jag har upptäckt att jag era kommentarer verkligen får mig att le.

Hoppas ni får en fin måndag! Ni är bäst, puss och kram ❤