0 Kilometer » foscar

LI

O S C A R

Även fast jag älskade mina vänner så var jag glad att det var den sista dagen de var kvar i Göteborg. Jag ville inte lyssna på hur min pojkvän och hur en av mina bästa vänner skrek och bråkade för minsta lilla grej dag ut och dag in. Jag ville spendera lite ensamtid med Felix. Det var väl inte fel? Det var dagen innan nyårsafton, Felix och jag skulle bara spendera det lugnt och ensamt tillsammans. Alla andra vi på något sätt kände skulle väl gå på någon stor fest, men inte vi. Vi hade inte ens blivit inbjudna till någon fest, vilket var ganska skönt – uppriktigt sätt.

Vi stojade runt på centralstationen i Göteborg. Spenderade de sista två timmarna där innan de skulle åka hem igen. Visst, det kanske inte fanns så mycket att göra på en centralstation om man jämförde med en galleria eller liknande. Men där var vi ändå. Vi satt alla tillsammans på en liten restaurang mitt av centralen. Jag skulle inte ljuga, det var mysigt.

Felix åt bara med en hand, han hade sin andra hand hårt tryckt över mitt ena lår. Det var som att han fortfarande trodde att jag skulle försvinna från honom. Det fick mig nästan att vilja skratta när jag tänkte på det. Varför tävlade Felix och Hugo över mig, lilla mig? Jag var verkligen inte speciell alls, men jag tyckte om att jag var uppskattad av dem båda – även fast jag brydde mig mest om Felix uppskattade mig, eftersom jag inte skulle träffa Hugo ofta.

Jag gav ifrån mig ett lätt fniss innan jag la ifrån mig mina bestick, förflyttade min ena hand ner mot Felix. Han ryckte lätt till när våra händer snuddade vid varandra, men när han såg mig le tog han gladeligen tag om min hand och smällde upp våra sammanflätade händer på bordet. Lät ett skadeglatt flin träda fram på sina läppar. Det var gulligt, att han trodde att han hade vunnit mig. Jag menade inte jag hade planer på att göra slut med honom eller någonting liknande, men som sagt ville jag inte bli kallad för någon form av pris. Jag kunde se hur Hugo nästan satte lite av sin mat i halsen, det brann nästan i hans regnbågsfärgade ögon. Dock kände jag mig lite orolig – nästan rädd – över Felix och Hugos hat mot varandra. Det kunde ibland kännas som att ha två djur som inte gick ihop i samma rum, när de inte var ensamma var det som att man hade i koppel, men om de släpptes lösa, då kunde det bli rabalder.

"Så, hur ska ni fira nyår då?" frågade jag ut i tomma intet, försökte lätta upp stämningen som av någon anledning kändes ganska stel.

Jag såg på alla mina vänner med ett lätt leende. Väntade bara på att någon skulle prata.

"Jag tror att vi säkert letar upp någon liten fest eller något, som varje år", sa Caroline lätt. "Eller hur, tjejer?"

Ida och Saga nickade glatt. Jag nickade lätt som svar och vände blicken mot killarna.

"Mina föräldrar kommer väl dra med till all vår släkt i Norrland", muttrade Rasmus och himlade med ögonen.

"Jag ska väl hänga runt i Sydney med alla nya människor jag har lärt känna", sa Hugo sedan, ganska avbrytande, med en stolt röst. "Alltså människorna där borta är så trevliga! Liksom-"

Jag hade absolut ingen lust att höra hur mycket bättre Hugos liv var i Australien jämförelsevis med i Sverige. Han skulle bara få oss alla att känna oss mindre värda. Jag drog upp min telefon i brist på annat, tittade på klockan.

"Oj vad tiden går snabbt när man har roligt", mumlade jag snabbt ur mig. "Vi borde gå nu om ni ska hinna med ert tåg."

Vi skyndade oss allihop, från restaurangen vi satt på till perrongen som tåget till Stockholm skulle gå från. Tåget stod redan inne på perrongen, det skulle bara vara för dem att gå på. Jag kramade snabbt om allihop och gav ifrån mig "hejdå" efter "hejdå". Precis när de skulle hoppa på tåget hände det oväntade. Hugo satte sin hand om min kind och kysste snabbt mina läppar. Han flinade lätt innan han försvann in på tåget. Varken Felix eller jag hann reagera förens tåget försvann från perrongen.

"Han-han", försökte Felix. "Jag-jag-"

"Jag är så förvirrad", försvarade jag mig med.

"Han har inte släppt dig, pucko", suckade han sedan, när han hade återfått talförmågan. "Nästa gång jag ser honom ska jag slå honom på riktigt."

-

Alltså vad fan händer med Wattpad? Kapitlet innan detta publicerade jag i söndags. Och typ ingen har läst det, får ingen upp notiser eller har alla bestämt sig för att jag suger och bara sticker? Om det är den sistnämnda skulle jag blivit glad om ni i alla fall förvarnade :-)

Jag har jättemycket panik över skolan även fast jag knappt har några läxor alls.

På tal om inget, jag och en kompis var i Stockholm igår och såg på William Spetz föreställning! Åh vad bra det var.

Hur mår ni, förresten?
Jag mår sådär, fysiskt mår jag bra men inte psykiskt. Det blir väl förhoppningsvis bättre under dagen.

Rösta och kommentera om ni finns här så blir jag glad!

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤