0 Kilometer » foscar

XIV

F E L I X

Jag klarade knappt av att göra någonting. Låg i den stora dubbelsängen nästan hela dagarna. Skolkade för att jag inte orkade gå till skolan. Täcket som Oscar hade valt ut låg virad runt min kropp. Jag hade övergått från att vara rosenrasande på Oscar till att sakna honom mer än allt. Jag ville bara få se honom, höra hans röst, höra hur mycket han brydde sig om mig. Jag sög på att berätta hur jag mådde, vad jag ville och allt sådant.

Samtidigt som jag bara ville skriva tusentals sms med kärleksförklarningar till honom så visste jag att det inte var någon idé. Han hade knappt låtit berörd när han drog, så jag borde egentligen vara arg på honom.

Han hade sagt att han inte kunde vara tyst längre, men förklarade aldrig varför. Jag ville veta, ville veta varför vi inte kunde bo tillsammans. Han borde förstå att jag inte kunde förklara för honom hur jag mådde, för att jag verkligen inte kunde prata om sådant. Jag var verkligen inte människan som man kunde sitta och ha djupa diskussioner med, jag skulle bli uttråkad efter en halv minut och gå därifrån.

Tårarna gled ner för mina kinder, det gjorde nästan ont i ögonen av all vätska som lämnade mina ögon. Täcket luktade verkligen som Oscar. Doften började sakta men säkert tyna bort. Mer och mer av min egen doft började ta över täcket, vilket jag ogillade skarpt.

Jag kände mig som ett barn. Ett barn som bara låg i sängen och grät, hoppades på att mamma eller pappa skulle komma och trösta en. Dock ville jag inte ha mina föräldrar som tröst, jag ville ha Oscar. Jag ville ha honom som en nallebjörn.

Egentligen var jag som ett barn, jag kunde inte klara mig utan någon i närheten av mig. När Oscar hade funnits i närheten så kunde jag gå i skolan, jag kunde göra vad som helst, jag mådde bra. Han tog hand om mig. Men utan honom kunde jag inte göra någonting. Även fast jag enligt landet var vuxen kände jag mig inte alls vuxen, inte på långa vägar.

Jag började rulla runt i sängen, fick bara ur mig gnällande läten. Till slut rullade jag för långt, så långt att jag ramlade ner från sängen. En hård duns lämnade jag när jag smällde ner mot golvet. Och där fick jag ligga, jag orkade inte ens bry mig om att jag kanske hade skadat mig, jag fick bara ligga där och vara ledsen.

"Fan Oscar", yttrade jag mig med hes röst för mig själv. "Kom bara tillbaka."

Det var inte ens någon idé att prata med honom, han fanns inte här och han skulle aldrig höra mig. Han fanns i Stockholm och jag fanns i Göteborg, 468 kilometer ifrån varandra.

-

Första skoldagen, första dagen på gymnasiet. Så många blandade känslor.
Det kändes som att alla andra 31 människorna i min klass kände någon eller var bra på att prata kring människor, men inte jag - jag kände mig lite utanför.

Jag är så otroligt otaggad på att komma tillbaka dit imorgon, tvingas göra mera lära känna-övningar.

Även fast min klass i högstadiet sög så saknar jag den. Saknar mina vänner. Jag vill ha dem i min nya klass.

Det känns sådär jobbigt när det är alldeles tjockt i halsen, för att man bara vill gråta. Gud vad jobbigt det känns att tårarna har varit så påträngande X antal gånger idag.

Jag hoppas bara att allt blir bättre. Att någon kanske vill bli min vän.

Ibland funderar jag på att göra en "tankebok" eller en dagbok eller något som sidobok, skulle någon läsa det om jag gjorde det?

Nu ska jag inte ta upp mer av er tid.

Men, vill ni ha ett till kapitel senare idag?

Hoppas du har en fin dag, du förtjänar det verkligen. Du är bäst, puss och kram ❤❤