0 Kilometer » foscar

XXX

F E L I X

Jag var tvungen. Jag var verkligen tvungen att få höra hans röst. Jag skulle inte kunna gå ännu en dag med tankarna att jag kanske aldrig skulle få höra den igen. Så långsamt slog jag numret som jag fortfarande kunde helt utantill. Satte telefonen mot örat, hoppades på det bästa.

"Hallå?" hörde jag honom säga med trött röst på andra sidan luren.

Jag kunde inte förmå mig att säga någonting. Det var han, han fanns verkligen, jag var inte galen. Tårar blötte ner mitt ansikte.

"Felix, är det du?" sa han sedan. "Jag hör det på dina andetag."

Han kunde höra att det var jag, bara på mina andetag. Hela jag smälte. Jag var tvungen att sätta mig ner, jag blev nästan svimfärdig.

"Jag älskar dig", andades jag tyst. "Jag älskar dig så mycket."

Det tog inte lång tid förens jag började hicka på grund av all gråt. Långsamt slöt jag ögonen. Om jag fantiserade så kunde jag nästan se honom framför mig, se honom prata med mig.

"Felix, jag är verkligen inte på humör för att prata", suckade han. "Jag gjorde slut med Hugo för någon vecka sedan, och nu har han flyttat till Australien."

"Jag skulle aldrig flytta till Australien om jag hade dig", mumlade jag. "Om man väljer Australien före dig så älskar man dig inte."

"Försöker du visa att du är bättre än honom?" frågade han med ett lätt skratt.

Han skratt gjorde mig gladare. Det var det gladaste jag hade varit sedan han försvann.

"Kanske", sa jag försiktigt. "Jag saknar dig, alldeles för mycket."

"Jag saknar dig också, faktiskt", sa han sedan. "Är det fel?"

"Det är så rätt", nästintill viskade jag. "Du borde vara här."

Jag kunde höra hur han tyst skrattade på andra sidan luren. Jag kunde nästan se framför mig hur han log lite lätt, drog handen igenom sitt blonda hår. Det fick mig att le.

"Du vet att jag suger på att prata om hur jag mår, men nu säger jag det här till dig", mumlade jag snabbt. "Men jag mår så jävla dåligt, jag tänker på dig varje dag, jag behöver dig verkligen mer än allt. Jag vet att det jag säger inte kommer hjälpa, men nu vet du i alla fall."

"Det gör ont i mig när du säger att du inte mår bra", sa han försiktigt. "Även fast jag skulle vilja lämna allt för att hjälpa dig så kan jag inte, jag ska fixa ett jobb. Det är i Stockholm jag hör hemma."

Försiktigt nickade jag, även fast han inte kunde se mig. Länge satt vi tysta, lyssnade bara på varandras andetag. Jag kände ingen stel tystnad, det var nästan bara skönt. Jag svalde hårt.

"Är du fortfarande arg för att jag åkte?" frågade Oscar till slut.

"Nej", svarade jag. "Det är för svårt att vara arg på dig."

"Du har all rätt att vara arg på mig, om du vill vara det", försökte han. "Jag är jätteledsen, men jag måste gå nu. "Det är en uppsats jag måste skriva klart och skicka in. Men vi kan ju höras senare om du vill Felix?"

"Mm, hejdå Oscar", mumlade jag besviket.

Samtalet lades på. Även fast jag hela tiden var ensam, så kände jag mig bara mer ensam nu än vad jag gjort innan samtalet.

-

Nämen.

Ett eller två kapitel till idag? ;)

Okej, idag är det söndag. Jag har saker jag måste hinna med att göra. Vill någon veta vad? Ni får veta i vilket fall. Jag måste plugga till mitt prov i naturkunskap, jag måste städa mitt rum, jag måste skriva, jag måste läsa ut en bok, måste säkert gå ut med Scilla (aka min hund) och sånt. Varsågoda. Min dag i lite text.

Vad har ni för saker ni behöver göra idag?

Vill ni veta en rolig sak? Jag har haft två lektioner i psykologi, och jag har redan använt lite av min nya kunskap i ett kommande kapitel, haha.

Aja, strunt i det.

Hur mår ni förresten? Har det hunnit bli massor i skolan än?
Prata med mig, det är kul!

Hoppas ni får en fin söndag! Ni är bäst,  puss och kram ❤